Det barn vi oroat oss för massor mår bättre och egentligen är det kanske inte konstigt att det andra samtidigt kraschar. Eller kraschar är kanske att överdriva, men bra mår han inte. Äldste sonen tar studenten i juni och som så många andra blivande studenter är sista terminen tuff. Det är inte första gången han mår dåligt, men nu är det värre än tidigare. Att han drabbas av psykisk ohälsa är kanske inte så väldigt märkligt, då både jag och hans pappa mått dåligt i perioder. Hans pappa mer i ungdomen och jag mer senare.
Mitt mående påverkas av stress och brist på kontroll, vilket verkar vara fallet även med äldste sonen. Skolan har varit enkel för honom, men tredje och sista året på gymnasiet innebär helt andra krav än tidigare. Kurserna blir tuffare och speciellt gymnasiearbetet kräver ett stort eget ansvar. För en elev som är van att skolan flyter på, blir det inte sällan en chock. I det år som leder fram till studenten ska eleverna förberedas för universitet och högskola och de betygskriterier som ska uppnås i de kurser jag undervisar i innehåller mycket som de aldrig gjort förut och därför med självklarhet inte har koll på.
Självklart är det helt olika saker att hantera stress inför studenten, med allt vad det innebär, som lärare än som förälder. Som lärare är jag van vid att lugna, peppa, strukturera och styra upp. Att göra samma sak som förälder är inte lika enkelt. Troligen för att du är mer känslomässigt engagerad. På påsklovet satt jag och sonen med hans gymnasiearbete och då meddelade jag att enda sättet för mig att stötta honom på rätt sätt var att gå in i lärarrollen. Han köpte det och efter ett par sittningar lossnade det något.
Det är inte hela världen om sonen inte får en gymnasieexamen. Sådant går alltid att lösa i efterhand. Däremot är det ett stort problem att sista året på gymnasiet är jobbigt för många. Kanske är det också naturligt att det inte är helt enkelt att fylla 18, bli vuxen på pappret och sedan sy ihop ett gäng riktigt svåra kurser. Något som krävs för att det ska vara möjligt är att du vågar be om hjälp. Det är sonen dålig på och återigen är han där lik sina föräldrar. Jag försöker, min man försöker, men det känns som att mitt lärarjag lyckas bättre än mitt mammajag. Det är jobbigt för alla inblandade, men självklart mest för sonen.
Photo by Michael Olsen on Unsplash
Mamma och lärare 