Halva höstterminen har gått och det mesta flyter på så bra att jag ibland behöver nypa mig i armen. Två frånvarodagar totalt på grund av dåligt mående, båda efter schemabrytande dagar som tagit mycket energi. I övrigt har endast några dagars förkylning hindrat närvaron. Jag har funderat mycket på vad som egentligen gör att skolan fungerar och har kommit fram till några saker.
Dels är sonen äldre och kan själv förstå sin omgivning bättre. Det gör att små förändringar, som förut kunde förstöra hela dagar, ibland flera, nu knappt påverkar honom. Att det fungerar så bra handlar dock mycket om miljön. Både klasskamrater som han tycker om, en lugn och trygg klass och lärare som är bra på att strukturera och är tydliga. Kombinationen tydlighet och kreativitet är svår, men den passar honom perfekt. Dessutom är flera av veckans lektioner i en väldigt liten grupp, vilket gör att energin kan sparas till helklasslektionerna. Att han tycker om och är bra på det han gör spelar också in, självklart.
I en lokal grupp på Facebook skrev någon ett inlägg om kommunens grundskolor, anonymt och utan att nämna någon skola, men det handlade om barn med speciella behov som far illa i skolan. Jag måste säga att de grundskolor jag har eller har haft insyn i är väldigt, väldigt dåliga på att skapa struktur och förutsägbarhet, något dessa elever behöver. Inte heller den resursskola som sonen gick på hade personal med kunskaper och erfarenheter nog att stötta när det inte ”bara” handlade om en diagnos, utan också om att faktiskt inte behöva enklare uppgifter. Vi sätter inte sällan likhetstecken mellan frånvaro, svårigheter och intellektuella utmaningar. Alltså utmanas inte smarta elever som också har en npf-diagnos, vilket för vissa kan betyda att de drar sig undan och för andra att de stökar mer.
Jag skrev ett svar till en anonyma personen som handlade om att kommunens grundskolor borde lära av det kommunala gymnasiets introduktionsprogram, för de har verkligen kunskaper som verkar saknas på andra skolor. På ett sätt är det lättare på gymnasiet, då elever är äldre och går att resonera med, men på andra sätt är det svårare då eleverna som kommer till introduktionsprogrammen har många år med skolmisslyckanden bakom sig. Det tar tid att vända, men de lyckades med vår son och det är jag evigt tacksam för. Det borde dock inte ha tagit så många år.
Jag försöker verkligen att inte vara bitter, men det är svårt ibland. Nu är sonen i ett sammanhang där han trivs och lyckas, men vi hade kunnat förlora honom. Den ensamhet och den ångest han utsattes för när skolan inte kunde möta hans behov har påverkat hela familjen.
Image by pvproductions on Freepik
Mamma och lärare 