De senaste veckorna har jag och maken pratat massor om vad vi ska göra för att väcka sonens skola igen. Jag kontaktade den nya rektorn vid terminsstart och bad om ett möte, samt tydligare struktur kring sonens skolgång. Sonens lärare som jag (tyvärr) inkluderade i mailet svarade kort, men från rektorn har vi inte hört ett ljud. Nu kommer vi att behöva göra ett ryck och bli de otrevliga föräldrar vi vill slippa vara.
Sonen tillhör en mindre grupp och det var den åtgärden som sattes in i början av hösten i år 7. Det fungerade ganska bra under en period och med det menar jag att han gick dit vid två tillfällen i veckan, ett för att räkna matte och ett för att spela ett kortspel som han älskar. Skolan har ett märkligt system med olika perioder, vilket gör att schemat ändras ofta och det funkar inte bra för en elev som behöver tydlig struktur. När han hade kvar samma tider förändrades innehållet och det var dessutom andra elever än de han var van vid som närvarade. Att inte veta vad som händer eller vilka som är där skapar stor ångest och till slut var vi tillbaka i att det fungerade att åka till skolan, men inte att gå ur bilen.
Vad vill vi ha? Förutsägbarhet. Det är inte för mycket begärt att sonen innan ska få veta vad som kommer att hända när han kommer till skolan och vilka lärare och klasskompisar han kommer att möta. Ändå verkar det svårt. Ingen skugga ska falla över den enskilde läraren, för anpassningar kan och ska inte lämpas på en person. Det ska finnas en plan från skolan som är genomtänkt och som i vårt fall handlar om att öka förutsägbarheten och därmed närvaron. Ändå verkar det som att rektor är ganska nöjd med att en åtgärd satts in och ointresserad av huruvida den fungerar. Ryggen fri och allt det där. Ansvaret i övrigt faller på eleven och föräldrarna.
Det är då det är tur att vi båda arbetar inom skolan och vet att Skollagen är tydlig med att det inte är åtgärden i sig som är viktigast, utan att den faktiskt fungerar. Vi har förändrat vår vardag hur mycket som helst för att hjälpa vår son och maken har till och med slutat sitt jobb och börjat plugga. Allt för att finnas till hands. Att ens tänka tanken att vi inte vill eller kämpar för att vår son ska gå till skolan är absurt, men inte ovanligt.
Nu blir det samtal till Skolinspektionens rådgivningstelefon och därefter till rektorn. Jag tar det första, maken det andra. Mycket troligt hjälper det inte alls, men vi behöver göra ett försök. Som en vän skrev till mig, det är verkligen ett rent helvete när ens barn mår så dåligt att skolan inte fungerar och ingen verkar ta det på allvar.
Mamma och lärare 