I varje klass jag undervisar finns elever som är borta väldigt mycket, så mycket att det påverkar deras studiesituation negativt. Inte riktigt i varje klass, men ganska ofta, finns elever som är borta så mycket att de har en problematisk frånvaro. De är så kallade hemmasittare. På gymnasienivå kan en del göras och saker görs också, men jag upplever ändå att det inte finns någon plan när frånvaron blir så stor att eleven i fråga helt tappar kontakten med skolan.
Vi har fått ett nytt system från frånvaroutredning. Ett system som bygger på att någon nära eleven, ofta en mentor, ibland någon ur elevhälsan, gör en utredning som fokuserar på att hitta anledningar till frånvaron. Visst är det bra att (kanske) få en förklaring, men vad gör vi sedan? Vad kan vi som skola göra om en elev är frånvarande väldigt mycket? Jag ställde frågan till min chef, då jag upplever att det här nya systemet mest verkar handla om att ”ha ryggen fri” och visa att skolan har ”gjort något”.
Ofta handlar det om att erbjuda stöd i form av läxläsningshjälp, kanske särskilt stöd om frånvaron handlar om att eleven inte klarar studierna och därför stannar hemma som en flykt från dem. Ganska ofta justeras studieplanen så att eleven har färre kurser, men resultatet blir då att det inte blir någon examen på tre år. I vissa fall kan eleven erbjudas ett fjärde år, men bara om det anses vara en bra lösning. Det är långt ifrån alla som vill vara kvar på sin gymnasieskola efter studenten.
Om frånvaron beror på psykisk ohälsa eller kanske ett behov av en utredning, är det enda skolan kan göra att uppmana eleven och hens vårdnadshavare att vända sig till BUP. Dit är kön lång och att få en utredning är inte alls så enkelt som det ibland antyds vara. Det delas inte ut NPF-diagnoser till höger och vänster. Eller jo, vissa privata alternativ är mindre seriösa när de gör utredningar, inga namn nämnda.
Poängen är att vi kan göra hur många frånvaroutredningar som helst, men egentligen finns det väldigt lite hjälp att få för elever som är hemma allt för mycket. Kartläggningen kan vara utmärkt för den som ”bara” behöver bli lyssnad på eller få en spark i baken och kanske kan det förhindra att frånvaron eskalerar. Den hjälper inte dem som redan tappat taget om skolan, eller som skolan tappat taget om.
Jag tyckte verkligen inte om distansundervisningen under pandemin och för de flesta elever jag hade var det kasst, men för vissa gav det precis det andrum de behövde. De kunde göra skolarbete utan att behöva ta sig hemifrån och hade kvar kontakten med lärare och klasskamrater på ett naturligt sätt. Egentligen är det väldigt konstigt att stora, kommunala, gymnasieskolor, som den jag arbetar på, inte har ett distansspår där elever kan läsa de gymnasiegemensamma kurserna på distans.
Något konkret och kanske drastiskt måste göras för att motverka den problematiska frånvaro som vissa elever hamnar i. Och nej, det räcker inte med barnlås på mobilerna, även om Liberalerna tycks tro det och för övrigt älskar meningslösa detaljförslag. Inga politiska partier verkar dock vara intresserade av att göra skillnad på riktigt, säkerligen för att det kräver både kunskap, resurser och statliga pengar. Det är helt enkelt för dyrt. Bättre då att skylla på enskilda barn och unga, samt deras föräldrar. Så skuldbelagd som vi blev under den tid vårt barn inte klarade av att gå till skolan har jag aldrig blivit.
Mindre grupper, stabilitet i form av bestämda platser och få vuxna, möjlighet till distansstudier under en period eller delar av skolveckan. Det är några förslag som jag tror hade gjort skillnad. Det andra är att alla instanser kring barn och unga måste samordnas. Att hålla kontakten med skolan, närhälsan, ungdomspsykiatrin och i många fall även socialtjänsten är ett heltidsjobb. Inte konstigt att föräldrar till unga som mår dåligt inte sällan kraschar själva.
Vad hade du önskat för stöd till elever som inte riktigt klarar av skolan som den ser ut idag?
Photo by Andrew Neel on Unsplash
Mamma och lärare 