Sonen sökte tre gymnasiealternativ och kom in på alla tre, inklusive den lilla skola i stan som är riktigt svår att komma in på. Nu blev det närmaste skolan ändå och estetiska programmet. Även om jag vet att det kommer fler dippar ska jag kosta på mig att inte tänka så mycket på framtiden just nu. Sonen är nöjd, programmet verkar bra och det enda jag egentligen hoppas på är att han vill vara där och får en vän eller två.
Det jag däremot gjort mycket det senaste är att tänka tillbaka. På hur det började svaja redan i år 4, men att en enskild lärare gjorde skillnad då. På hur galen jag blir på grundskolans ständiga omorganisationer som gjorde att sonen bytte i princip alla lärare och många klasskamrater inför år 5 och igen i år 6. Hur det påverkade honom så mycket att han en dag i år 5 inte ville gå till skolan mer och när skolan äntligen reagerade efter många månader, snart fick nya lärare igen och därmed tappade taget ännu en gång. Den bitterhet jag känner emot rektorerna och elevhälsan på den grundskola där båda sönerna gick är fortfarande stor.
Något jag också tänker på är hur få möjligheter till hjälp det finns för tysta, lugna och smarta elever med NPF-diagnos och ångestproblematik. Det finns ingen förutsägbarhet i dagens skola, det saknas struktur och personalgruppen förändras ofta. Även om det ibland finns mindre grupper är de dels främst för dem som är utåtagerande eller har inlärningssvårigheter. Självklart ska även dessa elever få hjälp, men för den som inte stör och som dessutom har kunskap nog att klara ett godkänt betyg finns det ingen hjälp att få.
Jag är så otroligt tacksam över personalen på IM som verkligen sett mitt barn och förstått vad som krävs för att han ska må bra och klara sina betyg. Samtidigt är jag ledsen över att det skulle krävas drygt fem år av skolmisslyckande för att till slut få hjälp. Nu har han tolv godkända betyg och har kommit in på det program han vill gå. Det är stort.
Mamma och lärare 