För fyra år sedan tog barnens kusin studenten och efteråt gick jag hem och grät. Allt kändes hopplöst med yngste sonens skolgång och jag var helt säker på att han aldrig skulle få uppleva en studentdag. Inte heller trodde jag att han skulle klara gymnasiet och få förmånen att gå i en klass där han trivts och fått vänner. För två år sedan när äldste sonen tog studenten kände jag ändå visst hopp om att vi skulle få ordna en andra student och nu är den tiden här. Gymnasiet har inte gått helt smärtfritt, men otroligt mycket bättre än jag någonsin vågat drömma om. Han har tagit studenten och dessutom med fina betyg.
Något som jag är både nöjd och stolt över som förälder, för jag vill tro att vi båda bidragit till det, är att vår son lyckats behålla självförtroendet under hela sin jobbiga period. Självkänslan vacklade rejält ett tag, men även den är tillbaka. Jag är så otroligt stolt över den fina unga vuxna han blivit och hoppas att de kan ge andra ett visst hopp. Det fanns en tid då andras bilder från skolavslutningar och studentmottagningar fick mig att gråta, men i år kan jag på riktigt känna att vi är en del av det. Två barn har tagit studenten, vilket inte betyder att vårt föräldraskap på något sätt är över, men en milstolpe är i alla fall passerad.
Jag är osäker på vad som kommer att hända med den här bloggen. Den var viktig för mig när allt var som mörkast, men nu har jag inte samma behov av att skriva av mig. Inläggen kommer att finnas kvar, kanske hjälper de någon och det är möjligt att jag kommer att uppdatera med inlägg ur ett lärarperspektiv.
Tack till er som hittar hit. Om ni är i samma situation som vi har varit i hoppas jag att det vänder snart även för er. Jag vet hur det är att känna att allt är hopplöst, men det är möjligt att hitta en väg framåt.
Mamma och lärare 