När jag började som lärare var det mycket jag inte hade koll på av den enkla anledningen att jag inte hade någon erfarenhet. Det märktes kanske främst i min kontakt med föräldrar. Jag var alltid nervös inför utvecklingssamtal och vägde varje ord på guldvåg. När jag träffade föräldrar som var kritiska mot skolan visste jag inte alltid hur jag skulle hantera det. Ofta tog jag saker personligt som inte alls hade med mig att göra. Efter ett tag blev det tydligt att vissa föräldrar hade en så negativ bild av skolan att de mycket troligt kom till mötet med en negativ känsla. Detta oavsett vad jag som mötande lärare egentligen hade med situationen att göra. Jag lärde mig snart hur viktigt det var att lyfta det positiva och visa att jag, liksom dem, ville det bästa för deras barn. Att som lärare kunna lyfta det som inte fungerar, kanske till och med behöva lyfta elevens del i det hela är svårt. Att skuldbelägga leder ingenstans, men inte heller att sopa problemen under mattan.
En sak som jag insåg när jag själv fick barn var hur viktigt det är som förälder att ens barn faktiskt har lärare som ser dem och som tycker om dem. I alla elever jag mött finns något att lyfta, en tråd att dra i som kan lösa upp det trassel de har blivit. När jag sedan började arbeta på det som då hette individuella programmet, det som många politiker kallat svensk skolas största misslyckande, blev det ännu tydligare att de elever jag fick, men även deras föräldrar, hade ett väldigt lågt förtroende för skolan. De hade suttit på tusen möten, men upplevde att ingenting hade hänt.
Min närmaste kollega, kanske den kollega jag lärt mig mest av, uppmanade mig att ringa hem till mina mentorselevers föräldrar så snabbt jag bara kunde och se till att ha något positivt att säga. ”Ring fort som fan”, sa han, ”för snart kommer du behöva höra av dig om sådant som inte funkar”. På detta sätt blev mitt första samtal något positivt. Jag minns fortfarande, mer än tio år senare, mitt första (av många) samtal med en förälder, som innan jag hann presentera mig färdigt irriterat sa ”vad har han gjort nu?” Jag kunde säga att sonen inte hade gjort någonting, utan att vi hade haft bra och trevliga lektioner. Andra samtal handlade om helt andra saker, men jag lärde mig hur viktigt det är att balansera sin kritik. De samtalen blev så mycket enklare när det var tydligt att vi arbetade mot samma mål, behörighet för sonen att söka till gymnasiet.
När jag läser om hur föräldrar till hemmasittare behandlas på möten med skolan förstår jag visserligen hur svårt det är att balansera samtal som handlar om en elev som kan tyckas misslyckas med allt. Det är allt för lätt att slå ifrån sig och lägga ansvaret på föräldern eller eleven. Fortfarande finns en syn på hemmasittare som utgår ifrån att de behöver ”skärpa sig” och att föräldrarna måste ”våga sätta gränser” och inte minst ”ställa krav”. Som vore det ett val att stanna hemma och ha det lite mysigt, istället för att ta tag i sitt liv och gå till skolan.
De föräldrar som har ett barn som inte går till skolan befinner sig i kris. De känner sig misslyckade och de skäms troligen för att de inte lyckas få iväg sitt barn till skolan. De vet att barn ska gå i skolan och de önskar av hela sitt hjärta att deras barn skulle vara som alla andra och klara att gå dit utan problem. Alla vill att de barn de älskar över allt annat ska må bra.
Våra möten med skolan har vänt. Från att ha gått i försvar och inte ansett sig ha något ansvar att anpassa gör de nu verkligen så mycket som de kan. Främst lärarna, men rektorns stöd krävs självklart för att få till hemundervisning och undervisning i mindre grupp. Elevhälsan har vi inte riktigt fått något regelbundet stöd av, men det börjar hända mer.
Det jag vill säga med det här inlägget är att skolpersonal måste vara noga med att skapa ett samarbete med hemmet istället för att försöka undgå ansvar och istället lägga det på föräldrarna. Jag är tämligen säker på att jag inte är den enda föräldern som tappat humöret under ett möte och jag tror inte heller att jag är den enda förälder som bara vill att någon ska hjälpa min son, eftersom jag själv kämpat så mycket att jag håller på att gå sönder. Tänk om någon bara hade sagt att de förstår att vi kämpar och att de ska försöka hjälpa oss. Det hade gjort stor skillnad.
Photo by Daniel Watson on Unsplash
Mamma och lärare 