Och ett litet steg framåt …

Glädjen när sonen studsar ner för trappan, berättar att han inte tänker promenera med någon av oss föräldrar idag utan istället träffa en kompis, går inte att beskriva. En kompis som han visserligen träffar nästan dagligen, men då online och som han inte träffat sedan någon gång i höstas. Nu är de utomhus och har varit så i flera timmar.

Det har hörts många röster om att de så kallade ”hemmasittarna” klarar av skola på distans mycket bättre än ”vanlig” skola. Så kan de kanske vara i vissa fall, men det stämmer inte alls på vår son. När han ska lösa en uppgift behöver han väldigt mycket bekräftelse och därför behöver han en lärare nära. Gärna en lärare som har mycket tid att sitta bredvid.

Den lilla kontakt med skolan han haft de senaste månaderna försvann under flera veckor, men har långsamt kommit tillbaka. Det handlar dock inte alls om något skolarbete, utan om promenader med en lärare han har förtroende för och hembesök av en elevcoach och kurator. Just hembesök har av naturliga skäl varit svåra att få till i dessa tider och från den här veckan kommer de inte genomföras. Jag förstår det verkligen och hoppas att promenaden varje vecka ändå kommer att fortsätta.

Just utevistelse är något som fungerat den senaste tiden. Promenader nästan dagligen i skogen där vi bor har gett lite energi och faktiskt märker sonen att han både mår bättre och sover bättre. Ett litet steg framåt alltså i en tid då väldigt lite fungerar.