Jag följer en av många diskussioner på Twitter om särbegåvning. Främst handlar det om irritation över föräldrar som menar att deras barn är särbegåvade och därför behöver få ”mer stimulerande undervisningen”. Som lärare förstår jag till viss del situationen, men som förälder till en ganska annorlunda son, som om diagnosen särbegåvad hade funnits mycket troligt hade fått en sådan, blir jag lite trött på den svart-vita diskussionen.
För det första måste man skilja på särbegåvad och högpresterande. Det är inte samma sak. Någon som ses som särbegåvad ligger högt på vissa delar, men lägre på andra. Sonens utredning visade att han till viss del ligger väldigt mycket över det normala, men ibland ganska nära normen. Det som var väldigt tydligt var att han underpresterade på väldigt enkla uppgifter som t.ex. ”ringa in alla treor” men överpresterade när uppgifterna var kognitivt utmanande. Till en ”vanlig” unge går det att säga ”skärp dig och ringa in treorna”, men till någon med en autismdiagnos funkar det inte riktigt så. Utredande läkare använde begreppet särbegåvad, även om hen också påpekade att det inte är en diagnos i Sverige.
Att vara särbegåvad är ingen fördel, i alla fall inte om man ska överleva grundskolan och få sina tolv betyg. Det räcker inte att räkna nians matte i femman, kunna texten på typ alla låtar gjorda på 60-talet eller ha lärt sig japanska på egen hand. Kombinera med en autismdiagnos så spelar det ingen roll hur smart du är om du inte kan hitta en inre motivation att ta dig an uppgifter som inte känns meningsfulla.
Oftare används begreppet 2e, som kommer från engelskans Twice exeptional. Det handlar om barn som är intelligenta, men som inte klarar av att prestera för att de också har en NPF-diagnos som gör att de inte fungerar som andra. Den här kategorin elever klarar skolan väldigt dåligt. Eleverna blir sedda som lata eller bråkiga, föräldrarnas som jobbiga och krävande och resultaten blir inte sällan få betyg och/eller stor frånvaro.
Men tillbaka till den där diskussionen på Twitter. Den där högpresterande och särbegåvad blandades ihop. Jag lovar att de föräldrar som talar om sina begåvade ungar till större delen har barn som kanske inte alltid orkar. Vissa av dem kan dock ha just en särbegåvad unge och då måste man som lärare tänka på ett annat sätt. Att bara avfärda föräldrar är kanske naturligt med tanke på hur många föräldrar det finns som är övertygade om att deras barn borde ha A i allt, men den där understimulerade, lite annorlunda ungen som inte orkar ringa in treor, utan faktiskt behöver förstå varför vissa saker ska göras måste bli mött och utmanad.
För min son tror jag att det är viktigt att lärarna kopplar tydligt till kursplanerna. Han är smart nog att fatta att han måste få fler betyg i nian och då behöver han förstå att lekar kan vara en del av idrotten och att baka muffins faktiskt kan vara hemkunskap. För honom är ”riktig” skola att göra prov. Ironiskt nog började diskussionen på Twitter om just prov. Min son hade älskat det. Och for the record, jag hade aldrig ifrågasatt en lärare som byggde sin undervisning på prov, men en som inte förstår att det går att individualisera även om undervisning till största delen måste ske på gruppnivå.
Mamma och lärare 