När livslusten försvinner

Det har varit mycket död runt oss de senaste månaderna, vilket självklart påverkat även vår son. Två släktingar har gått bort under sommaren och dessutom fick vi veta att en klasskamrat till sonen valt att ta sitt liv. Valt är egentligen fel ord tänker jag, inte sett någon annan utväg än att ta sitt liv är troligen mer korrekt. Det var ingen sonen kände speciellt mycket. Hen började i klassen efter att vår son i princip slutat gå dit. Eftersom vi tyvärr vet att även vår son haft tankar på att ta sitt liv behövde vi självklart prata om det. Han var ganska tydlig med att nuläget var sådant att han inte tänkte på det.

Så närmade sig skolstarten och den förhållandevis glada och harmoniska ungen byttes mot en allt mer låg och ångestfylld. Det handlade mycket om skolan, men också om att det vid några tillfällen blev smärtsamt tydligt vilken skillnad det är mellan hans ensamma och hans brors väldigt aktiva och sociala liv. Att prata är svårt, men lite fick jag ur honom, men mest visade han med hela sitt beteende att livet kändes svartare och svårare igen.

De första planerade skoldagarna gick inte alls som planerat. Flykt var en strategi han tog till och det är verkligen inte läge att jaga en tonåring som springer för att slippa skolan. Inte heller bup-besöket blev av och vi började bli riktigt oroliga. Lite vände det igår då han lyckades gå på promenad med en lärare, men även om de bestämt att försöka gå in i den lokal där han ska ha sin undervisning gick det inte att genomföra det.

Idag kom han så iväg till bup och samtalade länge med sin kontakt där. Vi fick sedan en återgivning av samtalet och som vi misstänkte fanns tankarna på att ta sig liv där igen. Mycket handlar om att inte kunna se någon framtida förändring och att den enda skola som erbjuds just nu är helt i ensamhet. Att gå tillbaka till klassen är en omöjlighet, faktiskt helt uteslutet, men jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att det inte går att erbjuda mindre grupper med personal som kan erbjuda tydlighet och struktur för de elever som behöver det. Att få nej på ansökan till resursskolan tog hårt.

Det positiva är att vi fått en prioriterad utredning och att sonen faktiskt vågat öppna sig idag. De kom fram till några strategier som hade kunnat fungera och hans kontakt för tydlig med att påpeka att ett mer socialt liv inte behöver höra ihop med att gå i skolan. Nu har vi några trådar att dra i som förhoppningsvis kan leda någonstans.

Klart är att utredningen är viktig. ”Jag vill ha en diagnos” säger sonen och det handlar inte om att han tror att det löser allt, utan att det ger honom en förklaring till varför han är som han är. Då slipper han förklara varför han inte klarar vissa saker. Det blir inte en stämpel, utan en identitet som han behöver just nu. För oss föräldrar är en diagnos absolut inte viktig, men ändå börjar paniken komma krypande. Tänk om utredningen inte leder till det sonen hoppas på utan att han får bekräftat att han ”bara” är dålig och knäpp.

När mina tankar är som svartast tänker jag att vi bara har vår son till låns och att vi kanske inte får behålla honom i livet. Att vi inte kan hjälpa honom som vi borde kunna göra. Det är så otroligt sorgligt att unga människor som vår son och så många andra inte kan se något skäl att leva. Skulden jag känner som förälder är oändlig.

Photo by Joseph Barrientos on Unsplash