Jag insåg just att båda våra barn nu lämnat den grundskola där vi fått kämpa så mycket för att vår son med särskilda behov ska få stöd och den son som egentligen klarar sig bra ska få en vettig undervisning. Under våren hade skolan distansundervisning i princip helt utan lärarkontakt och äldste sonen arbetade själv hela dagarna, förutom vid start på morgonen och avslut efter lunch. När jag undersökte Skolverkets statistik för skolan i fråga visade det sig att mindre än hälften av personalen är behörig och det förklarar en del. Lägg därtill en rektor som är bra på att snacka, men dålig på att få något gjort, så är det inte konstigt att skolan inte fungerar. Men som sagt, den är ett avslutat kapitel och jag behöver aldrig mer sitta i möte med rektorn i fråga.
Äldste sonen ska gå på ett gymnasium i den närmaste staden och yngste sonen har ett år kvar på resursskolan. Vi hade ett ”möte” idag där han fick beskriva sin syn på skolåret och önskemål för att det ska bli så bra som möjligt. Bara han och jag, i bilen. Jag testade min plan om att läsa några ämnen ordentligt i år och sedan läsa resten på IM nästa år för att bli behörig. Han höll med om att det är bättre att läsa ett extra år eftersom han missat fem terminer i skolan. Jag tror inte på att forcera fram en behörighet och riskera att de betyg som sätts inte motsvarar de krav som borde ställas. Eftersom han tänker sig studier på både gymnasiet och universitetet är det viktigt att betygen speglar kunskaperna.
Nytt läsår snart alltså. Jag börjar imorgon och ungarna om en dryg vecka.
Photo by Roman Averin on Unsplash
Mamma och lärare 