Jag inser att det är fantastiskt att vi alls kom iväg, men semester med ett barn som behöver total struktur och ett som helst vill ta dagen som den kommer är ganska utmattande. Trots att jag egentligen ville stanna hemma, på grund av covid, åkte vi till lägenheten i Spanien där vi varit nästan varje sommar i tio år. Bekant miljö är en förutsättning för att kunna resa. och maken påpekade att det kanske inte blir så många fler resor hela familjen nu när storebror börjar närma sig den tid i livet då han med säkerhet kommer att vilja resa med andra än oss.
Med ett barn som har en autismdiagnos är det viktigt att skapa tydliga regler. En sådan är att han behövde gå ut i alla fall några timmar och dessutom äta ute en gång om dagen. Då blev det oftast lunch på samma restaurang på stranden, där han varje gång valde samma rätt. Några kvällar fick vi faktiskt med honom ut också och det var bara en kväll som det låste sig helt. Hans krav på oss andra var att vi spelade något tillsammans varje kväll, så det gjorde vi.
Nu när vi är hemma igen har en av sönerna hängt med sina kompisar större delen av tiden, medan den andre knappt har lämnat sitt rum. Så får det vara några dagar. Rent objektivt förstår jag att det har varit en bra resa och det har det, men känslomässigt har den tagit en hel del av min energi. Så dubbelt är livet ganska ofta och det är så otroligt svårt att förklara för andra hur mycket kraft det tar att hela tiden försöka parera konflikter, låsningar och misslyckanden.
Photo by Jorge Gordo on Unsplash
Mamma och lärare 