Äntligen börjar det rulla på och det rejält. Under nästa vecka påbörjar sonen sin utredning och den beräknas vara färdig redan i början av nästa månad. På återgivningsmötet kommer nya skolan att vara med. Den som han ska börja i veckan efter utredningen. Med börja menar vi ett möte med lärare och specialpedagog och sedan en ganska lugn start för att det inte ska bli en krasch igen.
Jag och maken var på nya skolan i veckan som gick och träffade då specialpedagogen och kuratorn, samt hälsade på några i personalen. Det kändes riktigt bra och känslan av lättnad och glädje över att träffa personer som förstår och kan förklara hur de tänker möta vår son är svår att beskriva. Klart är att han kommer att vara bland människor som förstår honom och bland klasskompisar som liknar honom. Sedan är det självklart så att alla som har en diagnos inte är likadana, men det är tydligt att det kommer att bli lättare för honom att bara sig själv i den nya miljön.
Igår pratade jag med en kollega som inte bara befinner sig i en liknande situation, utan också har flera liknande i sin omgivning. Vi konstaterade att övergången från en ”vanlig” skola till en resursskola inte sällan innebär en övergång från i princip inget genomtänkt stöd till ett totalt sådant. Egentligen är det väldigt synd, faktiskt otroligt, att det inte finns bättre stödstrukturer som är gemensamma i kommunen eller i alla fall i en kommundel eller på en skola. Som det ser ut nu är det ett smärre lotteri som bestämmer vilket stöd ett barn får. Det handlar om att träffa rätt lärare, rätt personer inom elevhälsan och rätt rektor. Dessutom krävs det föräldrar som orkar ta strid. I vårt fall har allt handlat om att enskilda lärare gjort ett fantastiskt jobb, men striden för att få någon form av stöd från elevhälsan har vi i princip förlorat. Att få de två rektorerna att förstå och ta ansvar har också varit enormt svårt.
Utmaningen för oss alla är att släppa den gamla skolan och alla misslyckanden och istället fokusera framåt. Nu hoppas vi att sonen ska våga vara sig själv, våga ta sig till skolan även om han inte kommer att orka vara på topp hela tiden och att hitta strategier för att använda lagom mycket energi. Jag hoppas att det ska bli lättare när han inte behöver lägga all sin energi på att framstå som neurotypisk. Att det är färre personer att hålla reda på är en fördel och att personalen har adekvata kunskaper och erfarenheter gör mig hoppfull.
En oro som är stor just nu är att sonen inte får någon diagnos. Egentligen är det inte viktigt för mig och maken att det blir en diagnos, men för sonens identitet och för hans möjlighet att få hjälp är det avgörande. Sonen vill ha en förklaring till varför han är som han är och då en förklaring som inte handlar om att han är ”knäpp i huvudet”. Socialtjänsten har också beviljat lägerverksamhet för honom inom kommunen och då den går under LSS är en diagnos viktig för att få delta. Nu har de gjort ett undantag och det tror jag att vi har vårt helt fantastiska kontakt att tacka för, men det kan hända att sonen behöver ganska långvarig stöttning och då behöver han en diagnos. Det borde inte vara så, men så är det.
Photo by Ed Maughan on Unsplash
Mamma och lärare 