Vård

Kan en diagnos hjälpa?

Idag fick vi beskedet att sonen ställs på kö för en ny utredning på BUP. Hans tidigare gjordes när han förra våren var inskriven på en korttidsvårdsavdelning där han också fick hjälp att börja hantera sin ångest. Det var också ångestdiagnoser han fick, både social ångest och GAD. Det hade också kunnat bli en autismdiagnos, men utredningsteamet lyfte det faktum att sonen hade stark ångest och att det då kan vara svårt att avgöra vad som är vad.

Under nästan ett år har vi nu haft en fantastisk kontakt på BUP som sonen verkligen klickat helt med. De har jobbat med KBT och ångesthantering och även om skolsituationen inte förbättrats nämnvärt har sonens mående definitivt gjort det. Han har gått ifrån att vara helt passiv och i perioder självmordsbenägen, till att faktiskt kunna fungera ”normalt” i ganska många situationer. Det tar på krafterna med sociala kontakter, men han fixar det ganska bra så länge det handlar om personer han känner väl, vilket i princip betyder nära släktingar och en kompis.

Kontakten på BUP är den som har drivit på en ny utredning då både han och vi föräldrar sett att ångesten förvisso minskat, men de autistiska dragen blivit än mer tydliga. Kanske handlar det om att sonen blivit bättre på att sätta ord på vad han tänker och känner, men vi tror nog alla fyra att en ny utredning blir bra. Nu är denna fantastiske BUP-kontakt tjänstledig i ett år och vi träffade sonens nya kontakt före sommaren. Han var dock inne och presenterade sig under det sista mötet med den förra kontakten och det var bra. De är verkligen inte lika, men både vi och sonen tyckte att det kändes bra under vårt första möte. Där fick sonen sätta ord på varför han skulle vilja göra en ny utredning och det var tydligt att det mycket handlar om att förstå sig själv, men också kunna förklara för andra varför han inte alltid kan göra saker trots att han vill.

En annan anledning till att vi föräldrar faktiskt önskar en ny utredning och hoppas på en diagnos är att sonen behöver bättre hjälp och stöd från skolan. De kan hävda att det inte ska spela någon roll om en elev har en diagnos eller inte, men vi har märkt att det inte är sant. Inte minst det faktum att sonen inte fick plats på den resursskola vi sökt. En diagnos innebär också att vi föräldrar och även vår son kan få stöd från t.ex. habiliteringen och inte minst kan söka ekonomiskt stöd, vilket behövs då vi sedan ett halvår lever på en lön. Så kommer vår ekonomiska situation se ut i alla fall under nästa läsår, då maken pluggar vidare. Om skolsituationen inte är bättre då får jag helt enkelt söka tjänstledighet. Trots att vi inte längre har en son som mår så dåligt att vi inte vågar lämna honom alls, klarar han sig inte själv.

Nu är det sommar och vi har kommit överens om att inte prata om skolan förrän 10 augusti. Två dagar senare har vi nämligen ett uppstartsmöte med skolan och varken jag eller maken är speciellt hoppfulla. Det ska däremot bli intressant att se hur de besvarar de drygt 20 frågeställningar som Skolinspektionen skickat dem och som vi fått en kopia av. Jag vet att de brister på väldigt många punkter, men vem vet vad de kan skrapa ihop. Grunden är att aldrig säga något negativt om skolan inför vår son, men det blir svårare och svårare att hålla skenet uppe.

Photo by Bonnie Kittle on Unsplash

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.