Tänk om det vänder nu

I början av veckan träffade vi rektor och verksamhetschef för kommunens resursskola som nu erbjuder sonen en plats och det redan efter höstlovet. Eftersom jag är en person som egentligen är väldigt konflikträdd och därmed rädd för att personerna vi skulle träffa skulle vara negativt inställda till oss efter överklagande som faktiskt försvårat för deras verksamhet. Nu var det här (självklart egentligen) två väldigt professionella personer som konstaterade att ja, de hade fått göra vissa förändringar gällande såväl lokaler som personal, men sonen uppfyllde kriterierna för elevgruppen och nu skulle han börja.

Det tog inte många minuter innan vi insåg att här hade vi personer som helt förstod vad vi talade om. Egentligen handlade det inte om stora saker, snarare om detaljer som visade kunskaper om elever med behov av stöttning och struktur. Allt från planen för ”inskolning” till hur de berättade om lokaler och personal. När vi frågade om saker som tidigare varit svårt att få förståelse för fanns redan en plan. Samma när vi informerade om sonens speciella svårigheter och styrkor. ”Han befinner sig väldigt långt ifrån skolan efter flera år hemma”, berättade vi. ”Vi lägger en plan för våra elevers återgång till skolan som ibland kan ta ett år, vi är medvetna om att det här är en stor sak”, berättade de. ”Det finns en risk att han flyr som strategi”, berättade vi. ”På skolgården finns trygga platser att fly till vid behov, det är inte ovanligt att det sker”, svarade de. ”Han behöver veta vad som händer under dagen och vilka han träffar”, berättade vi. ”Det kommer att finnas en speciell plats i ett klassrum för honom och han träffar bara en lärare och två assistenter”, förklarade de.

Nu är självklart både vi och sonen nervösa inför skolstart. Samtidigt känns det som att han äntligen kommer att hamna på en plats där de förstår honom och där de har tålamod med att det kan ta tid innan han är redo att prestera. Det är dock, som maken påpekade efter möten, en mycket blandad känsla just nu. Vi är otroligt tacksamma över att vår son fått en plats på kommunens enda resursskola, men samtidigt väldigt ledsna och besvikna över att den här kunskapen inte finns på andra platser. Tänkt så många barn som inte klarar av skolan för att skolan inte har kunskaper att bemöta dem.