Livet är på väg tillbaka

Under många år levde vi med en ständig oro och livet handlade om att överleva snarare än att leva. Ett barns mående påverkar alla i en familj och den som drabbades mest var kanske familjens andra barn. När ett syskon mår så dåligt att familjen inte kan göra saker tillsammans är det inte alltid så roligt. Semestrar har blivit inställda, de som blivit av har styrts av ett barns mående och väldigt ofta har en förälder varit hemma med honom, medan den andra följt med storebror. En period var han så arg på sin bror att de knappt pratade.

Nu har livet börjat bli mer normalt igen och det går faktiskt att göra saker alla fyra. Just sommaren och semestern är svåra att planera, men nu handlar det snarare om att barnen blivit stora och att deras aktiviteter gör att semester inte funkar vilka veckor som helst. Allt blir ändå lite lättare när vi vet att en semester går att genomföra, så länge resmålet är bekant. Några äventyr vågar vi oss inte ut på ännu. Det får barnen göra själva när de är redo och när de är det kanske vi föräldrar kan ge oss ut på egna.

Det är fantastiskt egentligen hur man anpassar sig till olika situationer. När sonen mådde som sämst var en av oss föräldrar hemma med honom i princip hela tiden. Vi har jobbat deltid, bytt jobb och studerat för att kunna vara hemma. Många gånger har jag varit tacksam för att vi haft ekonomiska förutsättningar att göra så. Under flera år levde vi på en lön och det gick tack vare att vi bodde billigt. Med dagens räntor och inflationspriser på mat, hade det troligen inte funkat. Vi drev AB Familj under några år och när det faktiskt är så att vi verkar ha kommit ut på andra sidan känns det rätt fantastiskt att vi klarat det.

Ikväll gick båda grabbarna till bussen tillsammans. En skulle träffa kompisar och en till gymmet. När de småpratande lämnade huset kändes det som ännu ett steg i rätt riktning. Tänk om de kunde hitta tillbaka till den villkorslösa vänskap de hade som barn. Att de faktiskt umgås i alla fall lite igen känns hoppfullt. Jag kommer självklart aldrig att sluta oroa mig, men det känns verkligen bättre än på länge.