Snart har vi två barn i gymnasieskolan och även om de tar lite olika vägar är det skönt att båda lämnat grundskolan. Yngste sonen börjar på introduktionsprogrammen imorgon och han ser fram emot det. För första gången sedan år 4 känner han sig peppad inför skolstarten. Själv är jag vansinnigt orolig, men vet ändå att förutsättningarna för att det ska bli bra finns. Eftersom jag arbetar på samma skola och även har arbetat på IM vet jag vilka lärare han ska få och de är fantastiska. Jag vet också att en son till en kollegas vän ska gå i samma grupp, en kille som på pappret låter väldigt lik vår son. Det är ingen garanti för någonting självklart, men hoppet om att ensamheten ska brytas lever.
Vi har medvetet låtit bli att prata om skolan i sommar. En vecka före skolstart var den tid vi bestämde var ett bra datum att börja prata om hösten. Klart är att sonen mognat väldigt det senaste året, som ju alla som går i nian gör, och han berättade idag att han börjar acceptera sin situation. Målet är att klara så många betyg han kan i år, men han inser att det kan ta mer än ett år och han vet att vi aldrig kommer att pressa honom. Det känns skönt. Nu hoppas jag bara på en bra start och att det blir ett år som inte bara handlar om skolmisslyckanden, utan faktiskt innehåller några bra skolstunder också.
Photo by Lukasz Grudzien on Unsplash
Mamma och lärare 