Jag inser när jag läser mina senaste inlägg att vi har en ganska jobbig period bakom oss och den är inte slut ännu. För två veckor sedan hade vi möte med skolan och det är tydligt att de vill anpassa så mycket det bara går. Under förra veckan kom sonen närmare skolan för varje dag, men inte ut i bilen. Till slut började jag nästan bli irriterad. Den som har barn med autism och andra npf-diagnoser vet att det inte gör någon nytta att bli arg, men det är svårt att dölja frustrationen ibland. Faktum är att det inte alltid behöver vara dåligt.
I fredags hörde skolans kurator av sig och erbjöd sig att hämta sonen idag. Det tyckte han var en väldigt obehaglig idé, men det gav mig ändå en möjlighet att ställa någon slags ultimatum. Skola eller kuratorssamtal. Någon kontakt med skolan måste ett barn som har skolplikt trots allt ha. I morse började det som det brukar och det gick fint att vakna och äta frukost. Det gäller att komma ihåg att detta inte alltid är en självklarhet, men även idag tog det därefter stopp. Jag hade sms-kontakt med kuratorn och till slut bestämde vi att hon skulle komma kl 11.00 och ta med sonen på promenad.
Det är inte så att jag ljuger för mitt barn, men ibland kan jag vara extra tydlig. Vi pratade skolplikt och att det inte fanns något annat alternativ än att gå på promenad. Mer än att gå till skolan då, men inte imorgon utan i så fall idag. Muttrande gick han in i duschen och tog på sig sitt trevliga och neurotypiska jag när kuratorn kom. Det är där skon klämmer tror jag, att han känner att han måste skärpa sig så mycket för att våga träffa någon utanför familjen.
En av de viktigaste sakerna jag lärt mig under de senaste åren är vikten av tydlighet och att välja sina strider. Ibland gömmer jag mig bakom skolan eller för den delen andra kontakter och påpekar att det inte är något jag kan styra över. Barn behöver gå i skolan och om så inte sker måste skolan agera. Just idag gick det bra. Återstår att se vad som händer imorgon.
Många tycks tro att föräldrar till barn med stor skolfrånvaro och/eller npf-diagnoser inte ställer några krav på sina barn, utan bara ”låter dem vara hemma”. Inget kunde vara mer fel. Istället är varje dag en kamp och alldeles för många dagar känns det som att kampen är förgäves. Tur då att det finns några runt omkring som kämpar med oss. Till dem hör inte socialtjänsten tyvärr. Vi fick avslag på vår överklagan om lägervistelse och den skickas nu till Förvaltningsrätten. Livet är spännande nästan jämt.
Photo by Fabrice Villard on Unsplash
Mamma och lärare 