När enda klasskamraten som sonen umgås med slutat har det varit omöjligt att få i väg honom till skolan. Redan tidigare har det varit ganska tydligt att skolan har går på är mer anpassad för elever med inlärningssvårigheter än de som, likt vår son, har lätt för att lära men behöver en lugn och strukturerad miljö. Så länge han haft någon att jobba med har det gått bra, men nu ser han framför sig att varje dag ska bli som de dagar då han tidigare jobbat själv. Eget arbete, ensam och utan någon direkt genomgång från lärarna. Det är hans upplevelse och vi vet inte om den stämmer, men känslan räcker för att det ska vara svårt att motivera honom att gå till skolan.
Vi gör som vanligt. Väcker på morgonen med frukost och behåller så mycket struktur vi kan hemma, men tvingar inte i väg. Lite väl passivt kan tyckas, men efter att ha pressat och pushat i flera år vet vi att det enda det leder till är sämre mående för hela familjen. Möte med skolan är bestämt till nästa vecka och vi hoppas hitta någon konstruktiv lösning. De brukar vara bra på att anpassa när vi önskar, men tyvärr inte lika bra på att själva inse när anpassningar behövs. Att kompisen skulle sluta borde de t.ex. rimligen vetat om och det hade varit bra med information och även förslag på vem sonen kan jobba tillsammans med nu
Som om det inte vore nog fick vi ett definitivt avslag gällande fortsatt läger för sonen och dessutom slutar den kontakt vi har med socialtjänsten igen. Jag vet inte om det alltid är så här på socialkontor, men personalomsättningen är verkligen oroväckande hög. Nu togs beslutet av en person som aldrig träffat sonen utifrån en utredning gjort av en person som träffat honom en gång. Ingen hänsyn har tagits till tidigare utredningar eller beslut, inte heller till hans diagnoser och behov av kontinuitet. Det är en deppig tonåring vi har här hemma nu och rädslan för att han återigen ska isolera sig är stor.
Inför utredningen fick vi höra så mycket om hur bra det skulle bli om sonen fick en diagnos och därmed omfattades av LSS. Hur mycket mer stöttning han och vi skulle kunna få. Det enda som har hänt hittills är att han blivit av med sin kontakt på bup och nu det läger som är den enda fungerande, sociala aktivitet som han har. Känns sådär minst sagt. Beslutet går att överklaga och det kommer vi att göra, men det känns ganska hopplöst just nu.
Photo by Noah Silliman on Unsplash
Mamma och lärare 