För några veckor sedan skrev jag ett inlägg på Facebook om Nadja Yllners bok Hon kallades hemmasittare. Det är sällan jag skriver något om det svåra i vår vardag, men jag ville lyfta boken som jag tycker är väldigt bra. Några dagar efter jag publicerat inlägget fick jag ett meddelande av en bekant som jag inte träffat på flera år. Hen hade just läst boken och känt igen sig och sin familj. Nu undrade hen om jag kunde tänka mig att prata lite.
Idag promenerade vi länge och det kändes som att det hjälpte oss båda. Speciellt hen som inte riktigt landat och dessutom fått väldigt lite hjälp. Det är svårt att få den stöttning som behövs och definitivt svårt att prata med andra i omgivningen som inte riktigt kan förstå. Vi talade om att känna sig som en dålig förälder och även en dålig människa som ofta tvingas ställa in saker, vilket drabbar både jobb och fritid.
Jag tänker att den som liksom jag varit med om något som varit jobbigt, men börjar vända, behöver stötta dem som är i början av sin jobbiga resa. Att skicka vidare råd, men kanske mest av allt orka lyssna.
Photo by Achim Bongard from Pexels
Mamma och lärare 