Livet går upp ibland och ner ibland, liksom måendet. Det som gör mig orolig över sonen är att det aldrig riktigt går upp så mycket att ett mer normalt liv är möjligt. Visst mår han bra så länge han får vara på sitt rum och inte behöver gå längre än till vardagsrummet, köket eller badrummet, men det är inget hållbart liv.
Under hösten gick det mesta åt rätt håll, men december var tung. Sonen behöver total struktur och förutsägbarhet, något som skolan har svårt att möta och extra svårt under december då många schemabrytande aktiviteter ställer till det. För någon med ångestproblematik och många autistiska drag är sådana definitivt inte roliga, utan bara jobbiga.
Vid sista besöket hos BUP innan jul uttryckte sonens kontakt att även han märkt en försämring, men att det ändå var positivt att sonen börjar kunna sätta ord på vad det är som gör det svårt för honom att gå till skolan. Han har redan från start ifrågasatt den tidigare utredningen och menar att sonen borde ha fått en autismdiagnos, men för oss har det tidigare inte spelat någon större roll. Om det nu behövs en specialskola och/eller om vi behöver vara hemma ännu mer med honom kan vi behöva en diagnos för att kunna söka ekonomiskt stöd.
Värst av allt är ändå att se sitt barn begränsas så mycket som vår son gör. Även saker han tycker mycket om, som att gå på bio, blir övermäktigt när ångesten är som värst och det är riktigt sorgligt. En social träff med nära släktingar som han tycker om kräver dagar av återhämtning och en för honom aktiv kväll med familjen, som t.ex. innefattar att spela ett spel och umgås, tar massor av energi. Ibland känns det tröstlöst.
Mamma och lärare 