Jag avskydde folk som sa ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” men faktum är att jag börjar förstå vad de menar. Visst var det tufft att ha små barn, väldigt tufft ibland till och med, men som förälder kunde du lösa det mesta med en kram och en stund i knät. Plåster var som magi.
Nu vet jag ofta inte vad jag ska göra.
Vi har gått en föräldrautbildning arrangerad av bups öppenvård och slutenvård. Eller, vi är faktiskt mitt i den. Många av de saker vi går igenom är självklara för mig i min yrkesroll, men hjälp vad mycket svårare det är att vara lugn och pedagogisk när det handlar om ens egna barn.
Mycket handlar om att det är svårt att förstå. När vårt barn började vara borta mer och mer från skolan klagade han över huvudvärk och magont. Det här verkar vara en vanlig början för de som sedan helt stannar hemma från skolan. Den fysiska smärtan var enkel att beskriva, men i efterhand förstår jag att det handlade om känslor av ångest som han inte riktigt kunde förstå.
Visst kan en kram funka forfarande, men jag känner verkligen att det blivit svårare att vara förälder. Det är så mycket som (ännu) inte går att sätta ord på och det är väldigt mycket som begränsar både sonen och oss andra i vardagen. Kanske är just begränsningar av livet lättare att acceptera när barnen är små, men nu behöver både han och vi vara en del av en större värld än vårt hus.
Snart är båda våra ungar tonåringar och det är inte enkelt ens om man mår hyfsat bra. Ibland känns det som att vi behöver ta ett djupt andetag och bara ta oss igenom de närmaste åren, men så vill väl ingen leva sitt liv?
Photo by Bonnie Kittle on Unsplash
Mamma och lärare 