De kallar dem skolkare

Hemmasittare. Inte ett ord jag gillar. Det antyder att den som inte går till skolan gör det för att hen väljer att stanna hemma, vilket lägger skulden hos barnets och hens föräldrar istället för på skolan. Ofta handlar det om skolproblem och därför föredrar jag begreppet problematisk skolfrånvaro, även om inte heller det är klockrent. Jag talade med en vän från ett annat europeiskt land och hen berättade att de där börjat tala om skolfobi. Ett bättre begrepp, då det ofta handlar om rejäl ångest i relation till skolan och därför skulle kunna liknas vid en fobi. Min son får ångest av ordet skola och det handlar mest om byggnaden och mängden människor. Det handlar dock även om att undervisningen inte alls är anpassad till honom. Han är nämligen ingen elev som behöver stöd för att nå målen rent kunskapsmässigt. Däremot är han helt uttråkad och avskyr all repetition som skolan ofta bygger på. Att behöva räkan sida upp och sida ner i matteboken när alla tal är superenkla kan lätt ta död på såväl intresse och motivation.

Det är mot bakgrund av detta som jag blir sjukt provocerad av Ann-Charlotte Marteus text i Expressen som fått rubriken ”Vad sjutton kan rektorn göra åt skolkare som spelar?” där alla med problematisk skolfrånvaro genomgående kallas skolkare. Som om deras frånvaro från skolan beror på att de skiter i den. Som om det vore ett val de gjorde. Och självklart får föräldrarna skulden.

Som lärare har jag arbetat med många olika elevgrupper, inklusive på Introduktionsprogrammen där eleverna inte sällan har haft en väldigt problematisk skolgång. Ofta har det gått ganska bra fram till femman eller sexan, men sedan har det av olika anledningar blivit svårt och jobbigt. Frånvaron har blivit stor i de allt för många fall där skolan inte lyckats anpassa. Som lärare kan jag också bli förbannad på att skolan får ansvar för orimligt mycket, men att som Marteus raljera över att rektorer inte kan åka hem till familjer för att förhindra att eleverna spelar för mycket är bara löjligt. Finns det spelberoende ungdomar? Utan tvekan. Är det ett problem? Definitivt? Går det ut över deras liv och deras skolgång? Definitivt.

Det vi inte talar om är dock att många som spelar för mycket inte har en fungerande skolgång på grund av en icke-fungerande skolmiljö. Spelandet är ett sätt att fly från en värld som inte fungerar till en som går att kontrollera. Ett typiskt flyktbeteende som kan kopplas till ångest. Fight, flight or freeze? Att spela kan vara ett sätt att faktiskt undvika ångestutbrott. Något som var vanligt hemma hos oss när sonens ångest var för stark.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om spelande och vill påpeka att jag absolut inte förespråkar obegränsat spelande. Det jag vill lyfta fram är att spelandet kan vara ett symptom för något annat och det är den riktiga orsaken vi behöver hitta. Skolan har självklart inte något ansvar för att begränsa själva spelandet i hemmet, men för att skapa en fungerande skolmiljö för de som inte går till skolan för att anpassningar saknas. Sedan finns det självklart de som verkligen skolkar för att istället spela. Det kan tyda på spelmissbruk och sådant behöver självklart tas på allvar. Att bunta ihop elever med diagnoser som autism eller ångest med dem som på riktigt är spelberoende och kalla dem alla för skolkare visar dock på en enorm nonchalans och okunnighet. Det är respektlöst mot alla unga och deras föräldrar som varje dag kämpar med en skolfrånvaro, som för vissa kan avfärdas som skolk.

Photo by Sergi Kabrera on Unsplash