För en vecka sedan tog äldste sonen studenten och även om det nu står klart att det krävs ett tag på Komvux för att få examen, är det ändå skönt att gymnasietiden är över. Skönt också att de sista veckorna blev roliga och att han nu kommit i väg med kompisar på resa. Betyg kan alltid läsas upp, men upplevelser kring studenten kommer aldrig igen. På ett sätt kanske det också är bra att faktiskt ha en plan för hösten och slippa tänka för mycket själv. I alla fall för en ganska snurrig och skör snart nittonåring utan styrfart.
Yngste slutade också idag och sjöng solo på avslutningen. Det var nära att han inte vågade, men han gjorde det och framträdandet gick riktigt bra. Tre solister från programmet var det och han var en av dem. Vilket år han har haft och så skönt att han hittat en plats där han är trygg och kan växa. Jag gråter alltid när våra elever uppträder, så jag hade redan fått torka en tår när han ändrade scenen, men under hans nummer rann tårarna rejält. Tänk vad han kämpat, tänk vad vi har kämpat tillsammans och tänk så bra det har blivit.
Alla som är föräldrar påverkas självklart av hur barnen har det och vi som har barn som inte riktigt passar in i normen blir kanske ännu mer medvetna om hur svårt det är att klara skolan helskinnad. Det är därför extra fint med de elever som tar sig tid att tacka för året som varit. Ofta de som behövt och fått hjälp, men också de som uppskattar allt de fått lära sig. Några små kommentarer som gör stor, stor skillnad. När jag funderar på hur jag ska orka vara lärare i en tid när allt ska sparas på och vi hela tiden behöver springa snabbare, tänker jag på de elever jag faktiskt gjort skillnad för. Jag sänder också en tanke till de lärare som gjort skillnad för mina barn, nu och tidigare. En dag som denna vill jag lägga mitt fokus på dem och inte på de personer som kanske inte gjorde sitt jobb.
Photo by Julien Chatelain on Unsplash
Mamma och lärare 