Mitt barn är inte unikt. Han är inte ensam om att inte gå till skolan. Precis som författarna till debattartikeln i dagens Aftonbladet skriver i sin rubrik slås elever med NPF ut i den svenska skolan. Ändå vill i princip ingen ens erkänna att det här är ett stort och utbrett problem.
Skribenterna Anki Sandberg och Annika Nilsson representerar organisationen Attention och det märks att de har större koll på situationen än de flesta andra. Attention har gjort en frånvaroenkät och i den finns information om ca 2100 barns skolsituation. Enkäten visar att många av dem har en lång och omfattande frånvaro, att insatserna från skolan varit sena och dessutom otillräckliga på så sätt att närvaron inte ökade. Det här är något som jag verkligen känner igen. Det tog mer än ett halvår innan några insatser sattes in alls för vår son och mer än så innan något vettigt hände. Allt som gjordes fram till i höstas byggde på att vi tjatade och att han hade och har en bra mentor som lyssnat. Från skolledningen fick vi inget gehör alls förrän jag berättade om mitt anonyma samtal till skolinspektionen och att de rekommenderat mig att anmäla. Att den rektorn slutade är inget jag sörjer, även om den nuvarande inte heller direkt varit på tårna.
Inte sällan finns det flera barn med problematisk skolfrånvaro i samma familj, vilket självklart gör det lätt att skylla problemen på föräldrarna. Som om det skulle existera någon förälder som inte vill att deras barn ska ha en normal och fungerande skolgång och håller hemma barn för att jävlas med skolpersonalen och i förlängningen huvudmannen. Det är så dumt att klockorna stannar, men kommentarer som antyder detta är verkligen inte ovanliga. Att jag och maken fått få kommentarer som skuldbelägger oss föräldrar handlar mycket troligt om vår utbildning. Det är så självklart att vi som lärare värdesätter utbildning och förstår vikten av att vårt barn går i skolan. Lika självklart borde det vara att utgå ifrån det i kontakten med andra föräldrar.
Så, har föräldrarna inget ansvar alls? Väldigt lite skulle jag säga. Det jag begär av föräldrar till mina elever som har en problematisk skolfrånvaro och/eller har diagnoser inom NPF eller annat som försvårar deras skolgång är att de försöker prata positivt om skolan hemma och inte göder sina barns ångest allt för mycket. Ibland träffar jag föräldrar som jag verkligen bara vill sina barn väl, men som nästan trycker så mycket på alla svårigheter att de sänker sina barn. Som när jag vill lyfta det som fungerar bara kan se det som inte gör det. Jag förstår dem och hamnar där ibland själv, men inte inför mitt barn. Sådana möten är bättre att ta utan dem.
Det är också viktigt att föräldrar och även skolpersonal ställer rimliga krav på prestation. Ingen mår t.ex. bättre av att höra att C är ett kasst betyg och det är lika illa om det är en förälder som kräver mer. Kanske ännu värre. Ja, alla elever ska få en chans att nå sin fulla potential, men samtidigt måste vi föräldrar inse att alla barn inte fixar det just när de mår som sämst. Att skuldbelägga hjälper inte alls då.
I övrigt är det skolans ansvar att elever får förutsättningar att klara skolan, eller om det verkligen inte finns resurser, hjälper dem att söka en annan skolform som kan fungera bättre. Ibland behövs speciella undervisningsgrupper för elever med NPF eller andra svårigheter och sådana finns inte och kan inte finnas i alla skolor.
Men varför finns då alla dessa barn som inte förmår gå i skolan? De fanns väl inte förr? Är det inte vår fixering vid diagnoser och föräldrars orimliga krav på skolan som ställer till det?
Jag vill att ni tänker tillbaka på er skoltid. Hur många var det i klassen? Hur organiserades undervisningen? Hur många gånger bytte ni lärare? Hur tidigt fick ni betyg? Hur många fick underkänt? Hur mycket pratade lärarna om betyg och bedömning? Hur många nationella prov hade ni och hur mycket fokus fick de? Hur mycket ansvar lades på dig som individ att prestera på topp?
Mycket har förändrats i den svenska skolan. Senast jag arbetade på högstadiet hade jag en sjätteklass där 34 elever skulle samsas i ett klassrum som definitivt inte hade plats för dem alla. För någon med svårigheter att t.ex. koppla bort ljud eller för någon med social ångest är det omöjligt att jobba i ett sådant klassrum, hur duktig lärare än är på att hålla ordning. Lägg därtill att hela vårterminen ägnades åt nationella prov som inte bara gjorde att den vanliga undervisningen fick stå tillbaka, utan också skapade stress hos både elever och lärare. Ingen kan ha lärt sig mycket nytt under den terminen, utan allt fokus låg på att mäta de kunskaper de förväntades ha. Samma sak upprepades sedan i år 9. Ett helt skolår utan fokus på att lära nytt och att utvecklas.
Sedan kan skolan självklart inte bära hela skulden. Vi har ett helt annat samhälle än på 80-talet då jag gick i skolan. När jag frågar mina elever vad de gör med sin tid blir det tydligt att sociala medier, spel på datorn och tv:n samt tv-serier tar väldigt mycket tid i anspråk. Det gör att tiden för skolarbete blir mindre och därmed ökar stressen och i förlängningen det dåliga måendet. Det är något att jobba med utan tvekan, men skolan har mycket ansvar att ta. Dessutom har politikerna ett väldigt stort ansvar att faktiskt inte spara sönder skolan ännu mer. Det är ett ansvar de inte tar.
Artikelförfattarna har några goda råd i slutet av sin text. Att ta fram statistik över hur många elever som inte är i skolan är definitivt ett bra första steg. Skolor som inte lyckas öka närvaron hos dessa elever borde verkligen anmäla sig själva, men det är bara meningsfullt om det därefter finns en plan för hur de ska stöttas i sitt arbete för att faktiskt lyckas. Närvaroteam i skolorna borde t.ex. vara en självklarhet. Sedan är jag lite skeptisk till vilken nytta det är med en nationell handlingsplan. Ur ett uppmärksamhetsperspektiv definitivt, men risken är bara att det blir tomma ord och att skolan får mer ansvar utan att resurser sätts in. Det måste finnas en balans mellan krav och resurser och någon sådan existerar inte idag. Där behöver arbetet mot en bättre skola för alla börja.
Mamma och lärare 