Vår son är smart, rolig och omtänksam. Han är en person som lätt blir omtyckt. Tyvärr ser han inte sitt eget värde alls. I sina egna ögon är han helt värdelös. Faktiskt så värdelös att han inte alltid vill leva.
Idag var en sådan dag. Så typiskt när vi tror att det är en bra period. Samtidigt inte så konstigt, då han just landat på ett ställe och det bara är ett par veckor kvar tills han ska lämna. Nu börjar samtalen handla om vad som kommer att hända sedan. Vill han hälsa på i skolan? Har han några förslag på stöd? Allt han säger är nej. Han vill inte dit. Han vill inte göra några planer.
Det är inte första gången han uttrycket att han inte vill leva, men det är första gången han vet att vi vet. Han uttrycker det ”i smyg” men det finns alltid någon som får veta. Hittills har de fört hans tankar vidare, mot hans vilja.
Nu lämnar jag kanske ut min son för mycket, men jag måste ändå skriva om skulden. Den skuld jag känner av att inte kunna skydda mitt barn. Den skuld jag känner för att jag inte kan ta bort hans ångest. Men kanske framför allt min rädsla för att han ska gå från ord till handling.
Jag gick gråtande till ett möte med andra föräldrar i liknande situation och tänkte att de om några borde förstå. Det gjorde de tyvärr. Hur lever man med skulden och rädslan som riskerar att äta upp en helt?
Mamma och lärare 