Att försöka minnas barndomen

Eftersom vår son just nu gör en utredning, som kanske leder till en diagnos, men helt säkert i alla fall en större förståelse för hans problematik och varför det blivit så svårt för honom att gå till skolan. Vi föräldrar har fått svara på en massa frågor både tillsammans och enskilt och det finns helt klart saker jag aldrig reflekterat över, medan annat känns självklart.

Det jag redan har insett är att våra barn haft en väldigt trygg tid de första åren i förskola och skola. De gick på en liten förskola, där föräldrarna var väldigt delaktiga, personaltätheten god och grupperna små. Många av barnen de lärde känna där följde med dem till skolan och de gick i samma klass under hela lågstadiet. Det var först i fyran som det blev en förändring och det var också då svårigheterna för ena barnet började.

Hur mycket kan man som förälder skydda sina barn och hur mycket ska man egentligen skydda dem? Att tänka tillbaka på barnens liv och min roll som förälder är både intressant och skrämmande. Tänk om vi gjort något fel? Jag tror att alla föräldrar som har ett barn som inte riktigt passar in i mallen ifrågasätter sig själva och sitt föräldraskap. I alla fall gör jag det. Rent intellektuellt förstår jag att jag inte kan påverka allt, men känslomässigt önskar jag att jag kunde lösa allt.

Photo by Daniel Cheung on Unsplash