Det går stadigt uppåt ändå med barnens hälsa, om än med vissa fall som ibland har varit djupa. Vi föräldrar mår kanske inte helt bra och med tanke på hur många tuffa år vi har genomlevt är det nog naturligt. Nu behöver vi hitta energin tillsammans och det är inte helt lätt. Varje gång jag läser om andra så kallade hemmasittare blir jag dock medveten om hur ovanligt det är att vara två engagerade föräldrar i en sådan här situation. Det finns otroligt många mammor som löser allt helt själva.
Under året fick äldste sonen sin gymnasieexamen efter komvuxstudier. Jag var rätt nervös ska sägas, men han fixade det. Den roligaste följden av komvuxåret var att han började gilla matte och nu läser han tekniskt basår. Det trodde nog ingen av oss, minst av allt han själv. Han lägger enormt mycket tid på studierna, men tycker att det är roligt. Något som är svårt för honom att fokusera på mer än en sak och därför ligger körkortet på is och något nytt extrajobb har det inte blivit. Det är inte det jag oroar mig för, men när han i perioder knappt träffar sina vänner blir jag lite orolig. Samtidigt är det inte konstigt om han inte gör så mycket på fritiden med tanke på att han är rätt mycket tid i skolan. Oron försvinner ändå aldrig.
Yngste sonen hade en fin vår och en riktig kompissommar. Inget jobb för honom heller, men jag unnar honom tid med vänner med tanke på hur många år han var helt isolerad. I höst har det varit mycket tyngre och måendet har inte varit på topp. Som tur är kunde Ungdomsmottagningen hjälpa honom initialt och sedan remittera honom så att han fick en psykologkontakt. Kanske är det sista gymnasieåret som oroar, det är inte ovanligt med lite separationsångest inför studenten. Det finns också en hel del som han inte bearbetat gällande åren han var hemma och att få en ny samtalskontakt är bra.
Nu hoppas och tror vi på student i juni och att 2026 i helhet ska bli ännu ett steg uppåt och framåt. Det finns hopp även om vi nog aldrig helt kommer över de riktigt tunga åren.
Mamma och lärare 