Första månaden på nya skolan och allt har verkligen gått mycket bättre än jag kunde drömma om. Med undantag för ett par sjukdagar har sonen haft full närvaro. Dessutom har han hängt med klasskompisar både på eftermiddagar och helger. Visst är han trött, men det är som att energin räcker mycket längre när han trivs. Ganska självklart egentligen. Nu kan den här mamman börja oroa sig för ”vanliga” som huruvida han har bra vänner och hur mycket alkohol det egentligen dricks på helgerna.
Även bland de elever jag har finns många som haft en tuff grundskoletid och jag har funderat mycket på vad det är som gör att det ofta vänder på gymnasiet. Ett är att eleverna växer och därmed också deras förmåga att ta ansvar för sina studier. Det faktum att du väljer ett program och därmed kan få en skoldag som inte bara innehåller teoretiska studier är en annan. Dessutom är det troligare att du träffar vänner om du umgås med likasinnade.
Det är inte ett argument för att börja sortera elever redan på grundskolan, men jag ifrågasätter de behörighetsregler som funnits sedan 2011. Om du, som min son, hamnat utanför skolan och sedan vill gå ett högskoleförberedande program, är vägen otroligt lång. Du behöver klara alla teoretiska grundskoleämnen, inklusive ett modernt språk, för att bli behörig, vilket jag kan tycka är både rimligt och orimligt. Rimligt för att grunderna i alla ämnen behövs, men orimligt då de som varit frånvarande och därför inte fått betyg har svårt att komma tillbaka in i skolsystemet. Här behöver de som bestämmer tänka till lite. Att som förr endast kräva behörighet i svenska, engelska och matematik är lite väl lite, men att läsa in tolv betyg på introduktionsprogrammen är väldigt svårt. Det är inte ens alltid så att det finns en möjlighet att läsa så många ämnen.
Med det sagt önskar jag att fler som varit hemma länge går ett år på introduktionsprogrammen för att vänja sig vid att gå i skolan. Anpassningar är bra, men att anpassa så mycket att en elev får betyg utan att gå i skolan är inte lyckat. Kanske känns kanske som en bra lösning i stunden, då alla självklart vill bli behöriga och gå vidare till gymnasiet, men risken för ännu ett misslyckande är stort om skolvanan inte finns. Året på introduktionsprogrammen var bra av många anledningar för vår son och så också för många andra. Nu är han mogen för ett ”riktigt” program och han är inte ensam om att vara ett år äldre. Snabbaste vägen är inte alltid den bästa.
Mamma och lärare 