Skolavslutning

Idag är året på IM officiellt över och även om det varit ett bra år på väldigt många olika sätt, är det skönt att sonen nu får gå vidare. Att vara ett år äldre än sina klasskamrater på gymnasiet är inget konstigt, två funkar, men blir det fler år är det ofta bättre att försöka hitta en väg som inte innebär ungdomsgymnasiet.

När jag jobbade på IM skämtade vi ibland att vi önskade att vi blev arbetslösa, i betydelsen att alla elever skulle få den hjälp de behövde i skolan och därför inte behövde oss. Nu är läget snarare så att programmet växer och även om det är en riktigt bra plats för många, hade fler kunnat bli behöriga med bättre och tidigare hjälp.

Jag är bitter ganska sällan, men så här i skolavslutningstider tänker jag på att sonen haft fyra, nästan fem, i princip helt förstörda skolår och hur mycket det har påverkat honom och hela familjen. Om någon hade sett och stöttat när det började få fel en bit in på hösten i femman hade det kanske sett annorlunda ut. Istället fick vi kämpa för att ens få kontakt med EHT och rektorn duckade i månader. Mentorn försökte, men när hen blev sjukskriven tog ingen över och rektor hade mage att skylla på den sjukskrivne mentorn när vi månader senare äntligen fått till ett möte.

En elev i årskurs fem har inte varit i skolan på flera månader. Ingen från skolan har brytt sig om att kontakta honom och hans vårdnadshavare har jagat lärare, EHT och rektor för att få hjälp. Då skyller rektor på en sjukskriven lärare som inte lämnat över tillräckligt med information. Hur lågt får man sjunka.

I sexan började det bättre och en ny, bra mentor kom in i bilden. En omorganisation av arbetslag och klasser, en ombyggnation och en rörig miljö i skolan och i klassrummet gjorde dock att det blev svårt att ta sig dit igen. En fin kontakt på skolan är bra, men det är just EN kontakt. Ju längre bort från skolan en elev kommer, desto svårare är det att få hen tillbaka.

Högstadiet är som ett töcken. Bättre blev det på resursskolan som vi efter överklagan fick en plats på, men det var egentligen en annan plats än sonen behövde. Det finns ingen plats i dagens svenska skola för den som är smart och har lätt för sig, men har en npf-diagnos och/eller problem med röriga miljöer med otydliga regler.

IM var mer av hans plats, men även där är de som är både smarta och lugna i minoritet. Nu hoppas jag att han i höst, för första gången sedan i år 4, ska få gå i en klass där han trivs. Först ska antagningsbeviset komma och om han inte kommer in vet jag inte vad vi gör. Risken är dock minimal. Betygen är bra om än ”bara” tolv. Vilket otroligt jobb han gjort och så otroligt glad jag är över de lärare han mött under året.