Idag är sonen i skolan för nionde dagen i rad. Alla terminens dagar har han varit där på varje lektion. Något liknande har inte hänt sedan han gick i årskurs fyra. Det mest fantastiska är kanske att han är glad och nöjd både på morgonen och efter skolan. Han tar sig hem med buss själv och är mer självständig än han varit på länge. Trött självklart, men går och lägger sig i tid och vaknar som han ska på morgonen.
Det finns mycket att kritisera med introduktionsprogrammen, men det går inte att komma ifrån att personalen där har kunskap om och erfarenhet av elever vars skolgång inte varit den bästa. Att få börja gymnasiet, trots att det inte är på ett nationellt program, innebär en positiv förändring för många. För vår son har det gjort väldigt stor skillnad. En gymnasieelev är mer vuxen än en grundskoleelev och behandlas därefter.
Nu vet jag självklart att det kommer bakslag, men oavsett har starten varit fantastisk och då finns det något positivt att bygga på även om orken skulle tryta. Sonen har hittat ett sammanhang där han hör till och tycker om att ha klasskamrater som han ”kan prata med”. Det känns bra i mammahjärtat.
Mamma och lärare 