Förra sommaren fanns de gamla kompisarna kvar, liksom det gamla lägret där sonen hade vänner som han höll kontakt med mellan tillfällena. Han var en vecka på läger och ute många kvällar med vänner. En aktiv sommar alltså. I år har kompisarna försvunnit, både de från gamla skolan och lägret. Det senare för att det lokala alternativ som sonen tvingades byta till inte alls har samma kvalitet eller urval av ungdomar att umgås med. Han åkte på läger ändå, men messade och bad oss hämta efter två dygn. Då hade han visserligen varit på Liseberg och haft jättekul, men det var tydligt att lägret tog mer energi än det gav. Det är ett tecken på att han inte kan vara sig själv.
Ännu mer tydligt hur ensam han är blir det när det äldre syskonet är med kompisar varje dag. På midsommar var lillebror med oss hos grannen och storebror med kompisar. Nu är storebror på resa med vänner och lillebror hemma med oss. Självklart måste det kännas. När vi hör honom spela och prata med andra minskar klumpen i magen något, men helt ärligt är oron så stor just nu att den nästan blir fysisk. Det var ett tag sedan sonen mådde så dåligt att han uttryckte att han inte ville leva längre, men rädslan för att förlora ett barn finns där hela tiden.
Min största önskan inför hösten är att sonen ska hitta en plats där han hör hemma. En grupp där han kan hitta andra som faktiskt är lika honom, lärare som förstår och en miljö där han kan lyckas. Det borde inte vara en omöjlighet, men de senaste åren har visat med all önskvärd tydlighet att det är mycket svårt.
Mamma och lärare 