Jag vill det bästa för mina barn. Som lärare vill jag det bästa för mina elever. Ibland krockar de två rollerna. Eftersom det (som så ofta) pågår en diskussion på Twitter där det kan verka som att lärare tror att föräldrar vill förstöra framtiden för sina barn och vice versa ska jag försöka sätta ord på de olika situationer jag befunnit mig i och varför jag agerade som jag gjorde. Viktigast först är att klargöra att jag verkligen tror att alla föräldrar agerar utifrån vad det tror är bra för sina barn och att lärare vill att deras elever ska lyckas så bra som möjligt. Ha det i bakhuvudet när ni läser.
Min son har på många sätt tur. Han har lätt att lära och han har vänner kvar, trots att hans skolgång de senaste åren har varit minst sagt skakig. Som föräldrar med kunskaper om hur skolan fungerar är det svårare att acceptera den brist på flexibilitet som skolan ofta signalerar. Vissa lärare är fantastiska. Vi har träffat dem. Tyvärr har vi också träffat lärare som nöjer sig med att säga ”jag kan inte göra någonting om eleven inte är i skolan och flera rektorer som lagt allt ansvar på oss föräldrar och vårt barn. Till skolans försvar ska sägas att de i perioder försökte, men att en vanlig klass eller en ostrukturerad liten grupp inte räckte som anpassning för vårt barn. Inte för att han saknade kunskaper eller för att han inte ville lyckas, utan för att miljön var för oförutsägbar, vilket gjorde att hans energi gick åt till annat än skolarbete.
Det tänker jag ofta på när jag strukturerar min egen undervisning. Att vissa tyvärr måste lägga energi på annat än skolarbete för att ens kunna fungera i ett klassrum. Jag försöker med förutsägbarhet, tydliga planeringar, explicit undervisning och inte minst ett klassrum där det i princip alltid råder arbetsro. Med det sagt är jag medveten om att mitt barn och med säkerhet många fler, störs av minsta lilla ljud. En stol som skrapar, någon som skriver på en dator, boksidor som låter. Allt låter för mycket för den som är känslig för ljud, något som ofta ingår i diagnoser som autism och add.
Som lärare tänker jag att jag gör så mycket jag kan och förmår för att klassrumssituationen ska passa så många som möjligt. Planeringen för lektionen finns alltid i god tid och det går att på ett enkelt sätt följa vad som kommer att hända de närmaste veckorna. Däremot kan vi inte styra ljud i korridoren utanför, en hantverkare på våningen under eller en stark doft från matsalen. Saker som de flesta av oss kan koppla bort, men för vissa kan ta all energi och lite till.
Några principer gäller i min relation till elever. Ett är att aldrig skuldbelägga. Det låter självklart, men jag lärde mig av en fantastisk fritidsledarkollega på IM hur viktigt det är att vara tydlig med det. Det kanske låter slappt att jag alltid säger hej och välkommen när någon kommer till lektionen sent, istället för att påpeka den sena ankomsten, eller att jag konstaterar att det ibland blir så att det inte går att fokusera, istället för att bli irriterad. Samtalet om hur situationen ska förändras tar jag vid ett annat tillfälle. Mina förväntningar är att alla elever ska göra sitt bästa, men jag inser också att det kanske inte är möjligt varje lektion.
Det jag önskar av min sons lärare är att de ser hans försök och uppmuntrar det som går bra. Jag vill också att de ska vara tydliga inför honom med vad som krävs för att klara betyg och hur de ska arbeta tillsammans för att nå dit han borde nå. Om det inte lyckas och alla gjort så gott de kan ska ingen skuldbeläggas. Om den ömsesidiga respekten och viljan att nå målet tillsammans inte finns är det en annan sak. Jag är mycket tydlig mot mina elever med vad jag kräver av dem. Ärlighet är en sak. Om de inte orkar jobba till 100% är det bättre att komma och göra lite än att sjukanmäla sig. Det är det vi jobbar mest med gällande sonen och det går helt ärligt sådär. Jag tror dock väldigt mycket på rätten att vara halvbra och att det faktiskt är bättre än att inte komma alls.
Något annat jag kräver av mina elever är att de ska försöka och att de ska be om hjälp om de inte förstår. De måste också formulera konkreta frågor. Det duger inte att säga ”jag fattar ingenting”, utan de måste fundera över vad de förstår och vad som är problemet. Alla uppgifter kan delas in i mindre delar och många elever, men kanske framför allt de med en npf-diagnos, behöver hjälp att göra det. Kanske räcker det inte ens med att säga ”läs de här sidorna till provet” för de vet inte var de ska börja. Tydlighet är viktigare än allt annat, då allt går att missuppfatta.
Det här med anpassningar är ett ämne som engagerar, men också skapar konflikter. För mig är det glasklart att anpassningar ska hjälpa elever i stunden och vara en hjälp för att klara mer själv och därmed utvecklas. Att slippa skriva prov eller redovisa inför andra är inga bra anpassningar. Däremot är det bra att göra en tydlig plan med ett konkret mål. Målet kan vara att kunna skriva ett prov utan hjälpmedel eller hålla ett tal för 15 personer, som är ett krav på NP. Det intressanta är vägen dit. Kanske är ett bra första steg att skriva provet med alla andra eller hos en specialpedagog, för att sedan komplettera muntligt, eller att välja två kompisar att redovisa för. Helt utmärkta anpassningar, men de måste vara ett steg på väg mot slutmålet och inte ett mål sig.
Ömsesidig respekt är grunden till allt. Det handlar om att som förälder inte utgå ifrån att en lärare vill ”sätta dit” sitt barn, trots att du mött sådana tidigare. Att som lärare försöka förstå varje individ och den väg som leder hen mot målet. Att som elev inse att en diagnos eller andra svårigheter inte definierar vem du är, utan att alla kan ta steg för steg mot sitt mål. Ungefär så tänker jag och jag hoppas att de lärare som möter mina barn gör detsamma.
Jag ställer höga krav både på mig själv, mina barn och mina elever. Jag har dock lärt mig att alla inte fungerar på samma sätt och att det ofta kan bli kontraproduktivt att ställa fel krav vid fel tillfälle. Vad som är rätt krav är det som är mysteriet gällande både barn och elever. För en lärare som likt jag är otroligt plikttrogen och sällan eller aldrig ger upp kan det vara svårt att förstå att andra inte fungerar på samma sätt. Jag bryr mig om mina elever och vill att de ska nå så långt det bara är möjligt och det gör jag genom att lära känna dem, deras styrkor och svårigheter. Det är både väldigt enkelt och oändligt komplicerat.
Photo by Jason Goodman on Unsplash
Mamma och lärare 