Idag är det dags för mötet med socialtjänsten om sonens lägerverksamhet. I helgen var han på läger i den nya grupp han önskat, där han är bland de yngre, inte bland de äldre som tidigare. Den som inte känner honom kanske inte skulle märka hur glad och nöjd han var, men vi föräldrar gjorde det. Han var spänd och förväntansfull innan, var färdig i god tid och vi var till och med på plats för tidigt. När de andra kom reste han sig direkt och pratade med ledarna och hälsade på de andra deltagarna, även en han inte träffat tidigare. Under helgen svarade han på sms och när han kom hem berättade han om saker de gjort. Sådant han aldrig gör annars, men som visar att det här var viktigt nog att dela med oss. Faktiskt frågade han till och med om vad vi gjort och att ha en sådan ”vanlig” konversation är inte något som sker ofta.
Jag är väldigt glad över att läget är ett annat nu än för ett år sedan. Att utredningen genomfördes, att vi fick rätt mot kommunen om skolplacering och att lägerverksamheten godkändes av socialtjänsten. Märkligt nog har en diagnos inte alls inneburit mer hjälp, snarare mindre. Eller förresten, ekonomiskt har det blivit skillnad. Vi har beviljats halvt vårdnadsbidrag och påverkas inte lika mycket av att en av oss behöver finnas hemma för att stötta sonen. Av bup får vi däremot ingen hjälp. Sonen mår just nu för bra och samtal i förebyggande syfte ges inte. Inte ens för någon som sällan kommer iväg till skolan mer än två dagar i veckan på grund av ångest. Och så nu beskedet från socialtjänsten om lägerverksamheten. Bup, som varit en trygghet, klarar sig sonen utan just nu, men om den enda sociala gemenskap som fungerar tas bort, vet jag inte vad som händer.
Några vänner finns kvar, men sedan den väldigt aktiva sommaren har de träffats få gånger. De spelar ihop och det ger ett visst socialt utbyte som tur är. Han är i alla fall inte ensam. I skolan finns klasskamrater, men alla är yngre och de flesta har omfattande svårigheter, vilket medför att det sociala samspelet inte riktigt funkar. Att ha en diagnos, men samtidigt uppfattas som ”neurotypisk” betyder att det egentligen inte finns någon plats för en och faktiskt inte heller någon förståelse. Varför kan den som är så duktig och smart inte bara skärpa sig och gå till skolan varje dag? Varför ska speciella insatser från samhället behövas? Det är lätt att luras av den glada och skärpta ungen, som lärt sig hur han ska uppföra sig och inte inse hur mycket kraft och energi det tar. Därför är det enormt viktigt att få tillgång till en plats där det finns en gemenskap och där det går att vara precis som man är.
Mamma och lärare 