När sonen mådde som sämst förra hösten och inte längre såg några skäl att leva, fick vi hjälp av både BUP och socialtjänsten. Dels genom prioriterad utredning som gav diagnosen autism, men också en lägerverksamhet som betytt väldigt mycket för sonen socialt. En helg i månaden och en sommarvecka fick han. För en tid sedan fick vi veta att vi måste ansöka igen då han fått sin diagnos. Eftersom det var i december han fick den, började vi ana oråd. Nu ringde en ny handläggare från socialtjänsten. Vår gamla, fantastiska är tydligen inte kvar. Kommunen vill inte längre betala för lägerverksamhet som anordnas av en annan kommun, men i kommunens egna lägerverksamhet finns ingen plats. Nu ska jag inte bryta ihop innan vi haft det planerade mötet om en vecka, men det känns helt hopplöst just nu. Det här kommer att knäcka sonen fullständigt och vi vill inte säga något till honom innan vi vet alternativen. Dessutom har han två helgläger kvar innan den nuvarande, beviljade planen tar slut.
Vi har kämpat för vår son sedan han slutade gå till skolan för nästan exakt fyra år sedan. Just nu är han i genomsnitt en eller två dagar i skolan och är inne i en ganska bra period. Med bra menar jag att han kommer upp på morgonen och äter frukost. Att sedan ta sig till skolan är ännu ingen självklarhet, även om det blivit bättre sedan han började på nya skolan i januari. Vi föräldrar har i perioder slutat jobba och levt på en lön, just nu är det jag som är hemma mest. Jag väcker, ser till att tydliga rutiner finns, skjutsar till och från skolan och ändå är det svårt. Att i det här läget ta bort en av de få saker som skänker glädje och ger gemenskap är cyniskt. Om det funnits ett tydligt alternativ hade jag kanske förstått, men det här handlar bara om pengar och ingenting om barnet det drabbar. Tårar har det blivit många de senaste åren och nu rinner de igen. Varför kan det inte bara få flyta ibland?
Photo by Cherry Laithang on Unsplash
Mamma och lärare 