De senaste två veckorna har det varit riktigt trögt att få sonen till skolan. Egentligen började det redan under terminens första vecka, men det har blivit svårare för varje dag som går. Ångesten är tillbaka, men värst är nog tröttheten. Sonen beskriver hur all energi försvinner när han är i skolan och att han varken lär sig något eller orkar göra något när han kommer hem. Det sociala liv som han hade i somras med kompisar är helt borta och det gör honom självklart ledsen.
Nu lägger han sig tidigt och vaknar i tid, men ändå är det många dagar helt omöjligt att få i väg honom. Idag funderade jag faktiskt på varför vi kämpar varje morgon. Rent intellektuellt förstår jag ju varför. Barn ska gå i skolan och det är skolplikt. Men om skolan är en plats där man inte trivs och inte lär sig speciellt mycket, vad ger den egentligen då? Om all energi läggs på något som känns meningslöst, vad blir det kvar av livet? Vad ger energi?
I samband med skolstarten släppte Riksförbundet Attention en rapport där de sammanställt enkätsvar från 5600 svarande som bland annat handlar om skolstarten, men också om skolan i allmänhet och hur en icke fungerande skolgång påverkar både barnet och resten av familjen. Så många som 64% vill inte gå till skolan. Många (67%) uppfattar att skolan saknar kunskaper om npf-diagnoser, 78% var sänkt självkänsla av skolan och 68% upplever psykisk ohälsa på grund a skolan. Ännu värre är kanske att 75% säger att det saknas en plan från skolan gällande hur eleven ska komma tillbaka dit. Ungefär där befinner vi oss nu. Låg självkänsla, en psykisk ohälsa som ökar dramatiskt, ingen vilja att gå till skolan och ingen plan för hur det ska kännas bättre att gå dit.
Lite besvikna är vi just nu. Inte ens på kommunens enda resursskola kan lärarna möta vår son på något annat sätt än att ”alla gör samma sak samtidigt efter ett schema”. Struktur är jättebra, jag är helt med på det, men om man inte kan anpassa undervisningens innehåll till varje elevs förutsättningar i en liten grupp med stor lärartäthet undrar jag lite över ambitionsnivån. Jag vet att alla elever har npf-diagnoser av olika slag, men också att de flesta dessutom har inlärningssvårigheter. Vår son har istället väldigt lätt för att lära och tycker att den långsamma undervisningen är meningslös. Utifrån verkar det som att individualiseringen är mindre än den jag kan erbjuda mina elever i en klass på 30. Så är det självklart inte. Vi vet inte allt. Just nu känns det dock ganska tröstlöst. Sonen saknar sina kompisar, men vet att gamla skolan inte är något alternativ. Det finns inget vettigt mellanting mellan helklass på stor skola och liten grupp i resursskola. Är inte det ganska sorgligt?
Mamma och lärare 