Det är bara ett skolår mellan mina barn och under hela uppväxten var de supertajta och gjorde allt tillsammans. När yngste sonen började bli utåtagerande och hans ångest påverkade vår vardag, blev hans äldre syskon självklart påverkad också. Ilskan fanns hos syskonet och jag tror också att det var svårt att få utlopp för frustrationen som skapades av allt vi behövde ställa in och alla anpassningar som vi tvingades göra.
När det nu går bättre och sonen fått en diagnos och rätt stöd i skolan börjar det vända. Hans äldre syskon har uttryckt att hen inte är arg längre och kanske inte egentligen var det tidigare, utan framför allt tyckte synd om sin bror som inte fick hjälp. Nu börjar syskonen långsamt hitta tillbaka till varandra igen. Idag blev jag nästan gråtfärdig av glädje när jag kom hem från jobbet och de packade för att gå till sjön. Det är en promenad på en timme fram och tillbaka och att det väljer att umgås så länge är verkligen ett stort framsteg. Som alltid inser jag att det kommer bakslag, men det här är ändå ett gigantiskt steg i rätt riktning. Just idag är jag bara väldigt glad för den här stunden.
För den som är intresserad finns ett bra avsnitt om syskon i serien Superföräldrar. Avsnittet heter ”Skuggsyskon” och jag tror att det kan vara precis så det känns att ha ett syskon som kräver mycket uppmärksamhet och energi från föräldrarna.
Mamma och lärare 