Det är sommarlov och ingen skola för något av barnen, vilket borde betyda att oron för skolan skulle försvinna. Tyvärr fungerar det inte så. Oron för yngste sonens skolgång finns alltid i bakhuvudet och de nätter då jag inte kan sova för att jag antingen fastnar i tankar eller drömmer om skolmöten är många. Samma sak gäller maken. Som ”vanlig” lärare vore det omöjligt för mig att förstå hur mycket en familj påverkas av att ett av barnen inte har en fungerande skola. Ännu värre är det när det som i vårt fall och säkert många andra, beror på att rätt stöd inte ges. Nu förstår jag och kan verkligen fatta att vissa föräldrar jag mött varit både arga, besvikna och inte minst möteströtta när deras barn nått gymnasiet.
I natt vaknade jag efter att ha drömt om det skolmöte som vi ska gå på precis i början av terminen. Vi var lovade en plan innan sommaren, men det enda vi fick var en lista med namn på de lärare som ingår i sonens nya arbetslag. Bara namn, inte ens ämnen och i princip alla var okända för oss. Detta var rektorns definition av tydlig information inför sommaren till en elev som behöver stöd och ett mindre sammanhang. Vi svarade på mailet och efterfrågade information om hur sonens situation ska se ut till hösten. Vilka personer som ansvarar för att planera hans undervisning, vilka som ska genomföra den och vilka som ska bedöma den. Svaret kom inte ens från rektor, utan från sonens mentor och där framgick att ingen mer information finns att ge. I drömmer hade de ännu igen plan och jag är oroad över att det riktiga mötet kommer att se ut just så. Om så är fallet kommer vi att resa oss och gå. Ingen av oss orkar med ännu ett möte utan någon som helst styrning.
Det hade varit skönt att bara kunna släppa oron under sommaren och kunna lita på att det finns en bra lösning på plats som presenteras för oss i höst. Eftersom det är tredje skolstarten sedan sonens skolfrånvaro eskalerade och det aldrig funnits någon plan tidigare är våra förväntningar i botten. Vår son hade behövt en mindre undervisningsgrupp och en plats på den resursskola som vi sökte åt honom. En oro som gnager är huruvida skolpersonalen, som hela tiden gömt sig bakom det faktum att sonen är smart och egentligen har lätt för sig, förmedlat just det till resursskolan. Att det inte finns någon oro för att vår son ska bli behörig, trots att han knappt fått någon undervisning på tre år. Inte konstigt då att han prioriterats bort.
Mamma och lärare 