TV4 berättar idag om Benjamin 11 år, som i princip legat i sin säng i sitt rum under två år. Han lider av så svår ångest att han inte kan ta sig ut. Jag gråter framför tv:n när jag hör hans föräldrar berätta om hur svårt det är att få hjälp. Två år är en lång tid i ett barns liv och isoleringen är otroligt svår att bryta.
Det första halvåret vår son var hemma från skolan kämpade vi hårt för att få någon som helst hjälp. Skolan slog ifrån sig och hänvisade till vårdcentralen. Där fanns ingen psykolog med kunskaper om barn och den så kallade behandling vår son fick var under all kritik. Han och jag fick frågor från ett formulär som egentligen vände sig till vuxna och det skulle vara underlag till den remiss som vårdcentralen skulle skicka till bup.
Jag minns fortfarande samtalet med skolan i maj när ingen därifrån kontaktat varken oss eller sonen på flera månader. Vi tog kontakt några gånger, men fick bara höra att de inte ansvarade för behandling och hänvisade igen till vårdcentralen. Det var först vid hot om anmälan till Skolinspektionen som vi fick någon reaktion från skolan. En egenanmälan till Socialtjänsten och hjälp av dem att få skolan att ta ansvar gjorde också sitt till. Då var det nästan sommarlov.
När sonen hotade att skada sig själv och hans utbrott inte gick att kontrollera ringde jag bup akut och fick då veta att remissen som vårdcentralen skickat var så dåligt skriven att bup frågat efter mer information för att kunna ta upp vår son alls. Det här hade vi inte fått veta något om. Jag fick istället hjälp att göra en egenremiss och när jag sedan vände mig till rektorn på barnens skola fick jag till slut hjälp av skolpsykologen som gjorde en skattning gällande ångest och depression, där sonens resultat var riktigt oroande.
Sommaren var kaotisk och vi åkte akut till bup några gånger, vilket snarare gjorde saken värre än bättre. När hösten kom var målet att sonen skulle gå i skolan och även om de var i alla fall på väg att ta ansvar, var det svårt att få till en vettig plan när sonen vägrade gå dit. I flera månade låg sonen i fosterställning i sin säng större delen av dagarna.
I början av hösten fick vi en kontakt på bup och ett hembesök. Fler fick vi slåss för länge, länge och under våren fick vi en kontakt på socialtjänsten som kom hem till oss en gång i veckan för att få ut sonen från rummet. Målet var att de tillsammans med bup och skolan skulle komma hit för att ”störa honom” men också locka ut honom. Med bup funkade det inte alls. Sonen fick medicin, som visserligen hjälpte, men om vi inte fick dit honom blev det inte heller någon behandling. Just den här inställningen måste verkligen förändras om barn som på grund av ångest inte förmår att gå utanför huset ska kunna komma tillbaka till ett värdigt liv. Då spelar det ingen roll om ett första besök görs inom 30 dagar eller inte. Om barnet inte kan ta sig i väg måste behandlingen komma till barnet.
Vår vändning kom i våras då vi tjatade oss till en remiss till ett bup-boende där sonen också kunde få en utredning. Vi bodde där i åtta veckor och förändrade mycket både för oss och sonen. Han fick lära sig mer om sig själv, träffade vuxna han kunde lita på och inte minst ungdomar som var ganska lika honom. De skojade om att de var lite knäppa och hittade en fin gemenskap i det. Den största vändningen var kanske när vi lyckades få en ny kontakt på bup och denne kom till bup-boendet och träffade sonen där för första gången tillsammans med den personal han lärt känna och som var ansvariga för den utredning och behandling han genomgått.
Vägen till en ”normal” skolgång är lång, men nu går sonen i alla fall till bup varje vecka och även om det går långsamt och psykologen säger att han pratar ganska lite, upplever sonen själv att han blir hjälpt av samtalen. Skolan har han varit i iaf någon stund varje vecka de senaste kanske sex veckorna och det är någonting att bygga på. Ångesten är fortfarande stor på väg dit, men det är okej när han väl kommit in. En för oss jätteliten sak kan dock förstöra allt för honom, som när en lärare var sjuk i fredags och ingen informerat honom om att en aktivitet han såg fram emot var inställd. Då gick han ut från skolan igen, ringde sin pappa och började promenera i regnet hem utan jacka. För några månader sedan hade det här betytt att han aldrig skulle gå dit igen, men det känns inte som är det är riktigt så illa nu. En incident förra vintern när sonen inte fick gå hem som alla andra för att att han missat luciatåget på kvällen och bara de som varit med fick sluta tidigare, gjorde att han inte gick till skolan på flera månader. Jag hoppas att han kan hantera det här bättre.
Jag lider med föräldrarna till Benjamin som behöver se sin son försvinna och förtvina för att samhället inte tar sitt ansvar. Det system vi har där olika instanser i landsting och kommuner tävlar om vem som kan slippa ansvar är inte hållbart. Inte heller att hävda att barn som inte lämnar sitt rum måste ta sig till vården, när vården borde komma till dem. Det behövs en samordning av insatser, någon som har huvudansvaret för att barn inte ska tillåtas hamna utanför samhället på det sätt Benjamin och min son gjorde. Det sorgliga är att de är långt ifrån ensamma och genom att lägga ansvaret på föräldrar och till och med på barnen lyckas allt för många smita ifrån sitt ansvar. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra kommentarer om att föräldrar ”håller sina barn hemma” eller ”inte ställer tillräckligt hårda krav” eller ännu värre att barnen är lata. Det är att sparka på dem som redan ligger.
Photo by M.T ElGassier on Unsplash
Mamma och lärare 