Skolan är fortfarande en enda stor ångestklump och sonen har inte varit där mer än (något otippat) på en idrottsdag sedan första veckan. Vi märker också hemma att han isolerar sig mer och verkar må sämre. Egentligen är det tydligt att det vore bättre om han aktiverade sig mer på dagarna, men konflikterna som krävs för att få honom att göra saker han inte vill eller orkar tar mer än de ger. Något vi lärt oss är att vi måste jobba med honom och lyfta det som funkar, men det är verkligen inte lätt.
Till bup går han i alla fall och det är bra. Vissa små förbättringar går att skönja, men de är så ytterst minismå att de knappt märks. Att vara förälder mitt i detta maratonlopp tillbaka till skolan och ett fungerande liv är verkligen inte lätt. Ganska ofta undrar jag hur länge jag ska orka. Det känns som att vi försökt allt och även om det ibland blir lite, lite bättre är det verkligen ett begränsat liv vi lever och det tär på oss alla. Jag mötte en bekant igår vars barn inte varit i skolan på drygt fyra år. Vi har genomlevt 1,5 år och det känns redan som en evighet.
Photo by Stephen Walker on Unsplash
Mamma och lärare 