Jag försöker hinna lyssna på Sommar i P1 under semestern, men alla avsnitt hinns inte med och därför måste jag prioritera. Lisa Miskovsky stod på min kanske-lista, men efter att maken lyssnat på det hamnade det högst upp på listan. Hon talade nämligen mycket om att vara mamma till Elvira, som har autism. Självklart med dotterns tillåtelse. Elvira bad om att få lyssna på kanalen som hennes mamma skulle vara med i och insåg efter bara några sekunder att det var en kanal som ingen hon kände skulle lyssna på.
Några sekvenser berörde mig lite extra.
- När Miskovsky talar om hur ljud, många människor och stressiga miljöer påverkar dottern och hur reaktionerna på detta kan ge akut dåligt mående. Jag tänker på alla de gånger så sonen valt flykt, för att miljön runt honom inte går att uthärda. Det är som att ljuden orsakar fysisk smärta. Tydligast var det när vi gick hela familjen på opera och satt och gungade under hela första akten och sprang ut från byggnaden i pausen. Det här var innan vi förstått vår sons svårigheter och därför orsakade detta en enorm frustration och ilska.
- Resan, flygplanet och alla förberedelser som trots allt inte kan förhindra panik. Elvira blir nästan manisk och talar för mycket och för högt. En man som sitter framför vänder sig om och skäller. Miskovsky resonerar kring hur svårt det är för andra att förstå svårigheter som inte syns. Ingen hade skällt ut ett barn i rullstol, men autism syns inte och därmed ses barnet som en jobbig unge som har slappa föräldrar som inte kan sätta gränser.
- När Elviras morfar, professorn, äntligen läser den bok om autism som hans fru köpt och inte bara förstår sitt barnbarn, utan också sig själv. För så är det. Min sons svårigheter och den behandling han och vi fått, gör också att jag förstår både mig och faktiskt maken bättre. Dessutom börjar vi så smått lära oss att sätta ord på det i vardagen som faktiskt innebär en risk för svårigheter och konflikter.
Vår son har väldigt många autistiska drag, men inte autism. Gränsen går någonstans och enligt den psykolog som han träffar nu skulle sonen lika gärna ha kunnat få en diagnos. Vi pratade om det för ett par veckor sedan sonen och jag, om huruvida en diagnos hade gjort det lättare eller svårare för honom. Han trodde att det skulle varit lättare att förstå om han kunde läsa om diagnosen och veta vad som beror på den och inte på att han är kass. För det tycker han ofta att han är. Det pratade Lisa Miskovsky också om, hur hennes dotter nedvärderar sig själv och önskar att hon kunde klara saker som andra ser som självklara.
Det var ett fint program. Ett ärligt och varmt program och faktiskt ganska osentimentalt. Jag hoppas att många lyssnar på det.
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Mamma och lärare 