Första veckan hemma är över och jag ska försöka fokusera på de små ljusglimtarna. Sonen var i skolan två lektioner i måndags och två i onsdags. Igår var det studiedag och då var han hos en kompis. I tisdags och idag gick det inte alls.
När han gör mer utanför hemmet blir relationen till oss i princip obefintlig. Han lämnar ogärna rummet, äter i princip aldrig med oss och är väldigt arg. Att se honom må dåligt är verkligen inte lätt. Samtidigt förstår jag om hans energi räcker till och vi finns ju kvar även om han avreagerar sig på oss.
Den här tiden på året saknar även jag energi, då jobbet tar allt och lite till. Att då samtidigt vara en tålmodig förälder och inte ta åt sig av de otrevligheter som kommer från sonen, men som egentligen bara är ett uttryck för ångest och frustration, är riktigt utmanande. För att inte säga riktigt svårt. Den teflon som jag byggt upp, som gör att mycket rinner av mig, har en del sprickor när vårstressen är som störst.
Min frustration över att vårt liv fortfarande är ytterst begränsat är fortsatt stor. Jag inser att det är helt fantastisk att sonen faktiskt varit i skolan två dagar samma vecka. Det har inte hänt på mer än ett år. Det är bara det att jag önskar att förändringar skulle kunna gå snabbare.
Håll i och håll ut. Snart är det semester.
Photo by JC Gellidon on Unsplash
Mamma och lärare 