Att jobba som lärare den här tiden på året är minst sagt intensivt. Inlämningar ska bedömas, betyg ska sättas i ett gäng kurser, avslutningar planeras och dessutom ska nästa läsår struktureras. Vi sitter mitt i tjänstefördelningscirkusen, försöker få ordning på en lokalflytt och så ska nya arbetsrum formas. Kort sagt, det finns inte tid till något mer än jobb.
Att jobba som lärare den här tiden på året innebär en snurrande hjärna, en störd sömn och gigantiska påsar under ögonen. Det finns liksom inget utrymme för en krisande familj. Jag skulle behöva klona mig och jag skulle behöva ett helt lass energi.
Alla jobb är intensiva. Jag menar inte att det skulle vara värre att vara lärare än något annat, men faktum kvarstår att läraryrket är ganska ojämnt. Det finns stressiga perioder och så finns det hysteriska perioder och så finns det dagarna mellan student och avslutning som är lite, lite lugnare. Ungefär så.
Det är inte det att jag är lärare för sommarlovets skull. Det är snarare det att jag aldrig hade överlevt som lärare utan den återhämtning som det innebär. Någonstans i månadsskiftet juli/augusti börjar min hjärna kännas nästan utvilad.
Nu låter det som att jag inte gillar mitt yrke. Inget kunde vara mer fel. Det är så mycket jag älskar med mitt jobb, men jag älskar verkligen inte hur det suger musten ur mig. Det bästa är ändå att jag lämnar ett tomt skrivbord i juni och kommer tillbaka till ett lika tomt några veckor senare. Ingen fyller på med någonting och det är förbannat skönt.
Photo by Ella Jardim on Unsplash
Mamma och lärare 