Fler och fler tidningar uppmärksammar nu att ett ökat antal elever har en omfattande och oroande frånvaro från skolan. Statistik som Skolinspektionen tagit fram åt DN visar att frånvaron ökat kraftigt i Stockholms grundskolor och att var tjugonde elev var borta mer än 20% av skoltiden i höstas. Nu inkluderar dessa siffror även frånvaro som består av helt vanlig fysisk sjukdom och en långvarig influensa genererar många frånvarotimmar, men 20% är ändå en dag i veckan.
Vad finns det för lösning? Förutom att som Ann-Charlotte Marteus bunda ihop alla, kalla dem för skolkare och lägga skulden på föräldrarna? Inte jättemycket tydligen. Anmäl till socialtjänsten säger Martin Karlberg, forskare i didaktik vid Uppsala universitet. Tvinga föräldrarna att betala vite, säger kommuner som Vadstena och Malmö. Som om föräldrarna hindrar sina barn att gå i skolan.
Vi kan läsa om enskilda elever, ofta med diagnoser inom autismspektrat, elever som har ångest och/eller är deprimerade och som behöver mer stöd och anpassningar i skolan än de får. Det här är något som borde vara huvudmannens ansvar, men istället är det föräldrar och barn som får ta smällen. Barn stannar hemma för att de inte klarar av sin skolmiljö. Föräldrar pressar, pushar, mutar och hotar, men till slut inser de att de skadar sina barn mer genom att försöka få iväg dem till skolan än om de låter dem vara hemma.
Ulrika Lundqvist, enhetschef på Skolverket, säger så här:
Skolan kan inte hänskjuta problemet till eleven som individ. De behöver istället se vad i strukturen eller processerna på skolan som orsakar det. Skolan har ett ansvar att kompensera för elevens eventuella svårigheter. Genom nära samarbete med hemmet och med hjälp av elevhälsan kan skolan skapa bättre förutsättningar för eleven
För visst är det alarmerande att elever med stor skolfrånvaro ökar. Visst är det skrämmande att barn inte förmår vara delaktiga i den utbildning som erbjuds dem. Men precis som Lisa Magnusson skriver vinner vi ingenting på att hota dessa elevers föräldrar, för det är just en tragedi att ens barn inte förmår genomföra sin skolgång. Sorgen över den tid vår son missat är ständigt närvarande.
Ulrika Lundqvist lyfter fram vikten av ett samarbete mellan skolan och hemmet och jag skulle vilja lägga till bup och socialtjänsten i detta samarbete. Det som saknas idag är dels en bra ansvarsfördelning, men kanske främst en samordning mellan olika aktörer. Nu blir det föräldrars ansvar att se till att deras barn får hjälp.
Det är inte så enkelt att det bara är att be om hjälp och sedan få det. Vi fick inget gehör alls från sonens skola under det första halvåret han var hemma. En elev som inte stör och som har goda kunskaper behöver inget extra stöd eller någon anpassning. ”Det är inget skolproblem” fick vi höra, men det är klart är det är ett skolproblem om en elev inte går dit.
Kön till bup är lång och möjligheten till hjälp inte direkt imponerande. I vårt fall är det faktiskt Socialtjänsten som såg till att någonting hände alls och som hjälpte oss att få gehör. Tänk om skolan istället hade anmält oss till Socialtjänsten och vi mött dem som misslyckade föräldrar som kommunen ville tvinga att betala vite. Då hade vi troligen gått under som familj.
Jag låter Lisa Magnussons ord avsluta inlägget:
Låt oss i stället konstatera att det är svårt att skapa en skola som tillvaratar alla elever och får dem att trivas. Det minsta man kan begära är en ödmjuk insikt om skolans ofullkomlighet, och en öppenhet: Det måste finnas många stigar in, och tillbaka, för de som inte klarar av den snabba, bullriga och ofta otrygga budgetmotorvägen. I själva verket är det nog detta som är skolans främsta uppgift. Inte lika förutsättningar, utan lika goda förutsättningar.
Photo by Anandu Vinod on Unsplash
Mamma och lärare 