Jag tror ju aldrig att oron över barnen försvinner helt, men just nu är den på en ovanligt låg nivå. Äldste sonen fixade sin gymnasieexamen nu i juni, lyckades riktigt bra på högskoleprovet och hoppas på studier i höst. Han verkar också gladare och mer harmonisk än på länge.
Yngste sonen gick ut tvåan på estetiska programmet och sjöng både på studenten och avslutningen. Det är fint att se hans utveckling och faktiskt ännu mer så då flera av mina kollegor var hans lärare på IM och kan dela utvecklingen. När jag tittar på gamla kort och ser en mager, blek och olycklig unge är det svårt att tro att det är samma person.
En sak jag lärt mig under de senaste åren är att tvång och hot funkar riktigt dåligt. Som lärare vet jag självklart att skolan är otroligt viktig. Det vet även föräldrar som inte är lärare. Att jag och många andra till slut insett att skolan kan skada mer än något annat handlar alltså inte om slappt föräldraskap. Det handlar om att vi vill att våra barn ska överleva. Ja, precis så krasst är det.
Vi försökte länge att tvinga vårt yngsta barn till skolan. Vi tjatade, hotade, bar till bilen, körde till skolan och fick vända. Allt det orsakade var panik och först då vi insåg att han behövde läka började det gå åt rätt håll. Först när han mådde bättre gick det att ställa krav, men den riktiga vändningen kom inte förrän miljön runt honom var bra. Tyvärr skedde det inte förrän på gymnasiet, vilket betyder att han missade nästan fem års ”normal” skolgång.
Att det här påverkade hela familjen är självklart och att äldste sonen inte orkade hela vägen in i mål är inte konstigt. Så låg som han var förra våren har jag aldrig sett honom och jag är glad att vi inte tjatade på honom då. I höst gick det långsamt, men framåt och när det började bli lite tuffare i våras gick det både att pusha lite och hjälpa honom hemma. Jag är så tacksam över att det fortfarande finns bra komvux så att det går att komma igen.
Så vad vill jag säga med det här inlägget? Att det blir bättre. Att det viktigaste är att barnen mår bra, inte att de lyckas i skolan. Att jag är otroligt tacksam över att båda mina barn till slut har landat rätt. ”Din tid kommer”, sjunger Håkan Hellström och det lever jag efter.
Mamma och lärare 