Nu när sonen är en sådan som går i skolan i princip varje dag, vars lägsta betyg är C, känns tiden då han knappt lämnade sitt rum så väldigt långt borta. Nu var det faktiskt väldigt länge sedan jag oroade mig över hans skolgång över huvud taget. Ibland pratar vi lite om tiden som var och vad som gjorde att han slutade gå till skolan. Han har inga tydliga svar och härom dagen erkände han att han funderat över om han kanske behöver terapi för att bearbeta och förstå.
Ännu mer intressant är egentligen vad som gjorde att han började gå till skolan igen. Klart är att hans energi räcker mycket längre idag och även om jag har mina teorier, finns det inga klara svar. Tydlighet, trygghet och riktiga vänner är kanske tre anledningar. Just vikten av trygghet är något jag märkt att även mina elever som varit i min sons situation behöver. För mig som lärare och förhoppningsvis trygg vuxen är det också viktigt med tydlighet, då dessa två saker ofta hör ihop. Mitt ansvar som lärare är att vara stabil, aldrig skuldbelägga, samt att anpassa, men samtidigt pusha. Balansen är hårfin.
Någon gång hoppas jag att sonen börjar tala om de år han inte gick till skolan. Inte bara för att jag tror att han behöver det för att på riktigt kunna gå vidare, utan också för att alla inblandade skulle lära av det. Många barn och unga slutar gå till skolan och ingen vet egentligen riktigt orsakerna till det. Teorierna är många, svaren är få.
Mamma och lärare 