Under ett samtal på vår semester konstaterade yngste sonen att det hänt en hel del i hans liv sedan det förra sommarlovet. Han går på ett program där han trivs, har bra betyg och många vänner. Det tillsammans med träning som gett en bättre hälsa är det han själv lyfter fram som de stora skillnaderna. ”Jag har blivit en helt annan person, mamma”, sa han och ja, det är nog sant. En trygg miljö gör underverk och att han fokuserar på att må bra har förändrat mycket. Samtidigt är han samma person, men han passar in bättre och när han gör det orkar han också vara social och närvarande i skolan. Diagnosen har inte försvunnit, men han kan hantera den och det finns en tydlighet i skolvardagen som saknades på grundskolan, även på den resursskola där han gick de tre sista terminerna.
Det är ju lite speciellt att ha en son på samma skola och program som jag själv arbetar, men jag ska ändå försöka sätta ord på vad det är som gör att vi lyckas med många elever som har en misslyckad skoltid bakom sig. På estetiska programmet går, i alla fall hos oss, elever som tidigare uppfattat sig som udda. De hamnar nu i en grupp där det är okej att vara sig själv och där många sticker ut. Det är väldigt skönt att bli en del av en gemenskap, men ibland skapas också en kris av att faktiskt inte sticka ut längre. Det senare brukar gå över. Fördelen med att vi hos oss har flera inriktningar i samma klass är att grupperna i karaktärsämneskurserna är små. Ännu en fördel är att eleverna blandar mer teoretiska och mer praktiska kurser under en skoldag, vilket ger variation och energi.
När vi går igenom vad våra elever tycker om sin utbildning i den enkät som alla elever i Göteborgsregionen ska göra, brukar vi ligga väldigt högt generellt. De enda negativa siffrorna handlar om våra elevers brist på trygghet utanför programmets trygga vrå, när de rör sig på skolan. Där sticker de ut för mycket och får inte sällan rätt tråkiga kommentarer i korridorerna. När det handlar om trygghet i våra lokaler, i klassrummet och med klasskamrater och lärare ligger vi skyhögt. Eleverna upplever arbetsro, de får den hjälp de behöver, men utmanas också att vilja lära sig mer. Vi ligger högre än snittet i GR och högre än alla andra enheter på skolan. Våra elever trivs helt enkelt väldigt bra.
Varje år tar vi emot elever från introduktionsprogrammen som ännu inte nått full behörighet, men som är väldigt duktiga i någon av de estetiska inriktningar vi erbjuder. Vi är bra på att få dem att växa och de flesta klarar sig bra trots sin tuffa skolbakgrund. Inte alltid i alla kurser, men i karaktärskurserna och då är de på rätt plats. Ändå finns det allt för många vårdnadshavare som är emot att deras barn ska välja estetiska programmet. De tänker att eleverna inte ”blir något” och att det är ett program som förbereder deras barn dåligt för framtiden. Jag har svårt att förstå resonemanget. Ingen ”blir något” av att gå ett högskoleförberedande program. Du blir något på ett yrkesprogram, men högskoleförberedande program ska förbereda för vidare studier. Om barnets dröm är att gå natur eller teknik kan jag möjligen köpa resonemanget, men inte om de istället går samhällsprogrammet eller ekonomiprogrammet som ger samma behörighet.
Om du har ett barn som vill gå estetiska programmet, ett barn som älskar bild, musik, teater eller dans, då ska du låta hen göra det. Våra elever utvecklas på ett fantastiskt sätt under sin skoltid, både inom konsten och kulturen och som människor. De lär sig att möta en publik, att visa sina verk för andra och att våga vara sårbar. De teoretiska kurserna är kanske inte lika många, men de ger ny kunskap vid sidan om de ”vanliga” ämnena som svenska, engelska och historia. Jag är så otroligt glad över att arbeta på ett program där eleverna får växa och lika glad över att min son får vara en del av det.
Mamma och lärare 