Jag tror att alla föräldrar oroar sig för sina barn, men vi som har barn vars väg i livet inte varit spikrak, oroar oss kanske lite extra. Som det ser ut blir sonen behörig och kan börja ett nationellt program i höst. Jag tror att han kan hamna på en plats där han kan växa, men vågar inte riktigt tro på det ännu. Året på introduktionsprogrammen har varit bra, bättre än jag någonsin vågat hoppas på, men ett år till där är inget bra alternativ. Jag vill se betygen och ett antagningsbesked. Först därefter kan oron stillas. Tillfälligt.
Därefter återstår självklart oro. Oro för sommaren och den troliga isoleringen den medför. Oro för att han ska förbli ensam i höst. Oro för att ett gymnasieprogram ska bli för mycket. Oro för en ny krasch. Oro, oro, oro. Samtidigt är resultaten på de prov han gjort imponerande. Inte minst de nationella. Glädjen över de fina resultaten grumlas dock av sorgen över att det inte fanns någon plats för denna begåvade unge på grundskolan.
De så kallade hemmasittarna är många och de blir ständigt fler. Än finns ingen kartläggning som visar exakt hur många de är och inte heller någon nationell strategi för att åtgärda problemet. Liv förstörs medan politiker på alla nivåer sitter på arslet, liksom tyvärr huvudmän och rektorer på allt för många skolor. Snacka går bra, men att få saker att hända verkar omöjligt.
Vår son kan inte definieras som hemmasittare längre. Det senaste året har han varit i skolan minst tre, ofta fyra dagar varje vecka. Någon mer rejäl dipp har det blivit, men då har agerandet från skolan varit blixtsnabbt. På introduktionsprogrammen finns otroligt skicklig personal, men det är sorgligt att det inte ska finnas hjälp att få under grundskolan.
Photo by Boris Smokrovic on Unsplash
Mamma och lärare 