Ja, jag vet att introduktionsprogrammen också är på gymnasiet, men just nu är det fullt fokus på ett nationellt program. Betyg räknas, strategier läggs upp och senast i måndags ändrade sonen sin ansökan. Drömmen hade varit att gå på en annan skola än vad som troligen kommer att vara möjligt, men alternativen är okej. Får han ihop de tolv betyg som krävs för behörighet kan det kanske gå att ansöka via fri kvot, men det är en chansning. Blir det istället tio eller elva betyg skissar hans lärare och rektor på en annan lösning för att på något sätt kunna komma vidare. Året på introduktionsprogrammen har varit fantastisk på många sätt, men ett år till blir inte bra och det är vi alla överens om.
Vi var på bup för första gången på länge i början av veckan och i samtalet där blev jag påmind om hur mycket som hänt på ett år. Förra året jagade jag hjälpt halvt hysteriskt då sonen befann sig i en väldigt låg period med isolering då han knappt åt och tappade massor i vikt. Nu har han börjat träna på gym, går 3-4 dagar i skolan och verkar trivas ganska bra med livet. Fortfarande oroar jag mig över att han känns ensam, men å andra sidan är han inte ensam i skolan och han spelar med andra på kvällarna. Det räcker kanske fint för honom.
En halv termin kvar lite drygt och nu väntar de nationella proven. Förhoppningsvis betyder det att vissa betyg kan säkras och andra prioriteras efter mer. Då kan chansen att faktiskt bli behörig vara reell. Oavsett så har det varit ett bra skolår och det betyder mycket. Jag önskar att fler får chansen att börja om och vet att många faktiskt får göra det på introduktionsprogrammen. För det är jag tacksam.
Mamma och lärare 