I ett jobbsammanhang såg jag rektorn på barnens gamla grundskola och reaktionen överraskade mig. Hjärtat började slå, det blev svårt att andas och jag kände mest av allt för att fly den stora aula där vi båda befann oss. Undrar om han insett hur mycket han påverkat hela vår familj?!
Jag har funderat mycket på vad det var som gjorde att han påverkade mig så mycket. Vi träffade många personer under sonens period med skolproblem och flera rektorer. Ingen provocerade mig så mycket. Jag tror att det handlade om hans totala oförmåga att förstå, ta ansvar eller inse allvaret i situationen. Att förminskas känns aldrig bra, men när det handlar om nonchalans gällande ens barns svåra situation är det självklart så att du som förälder påverkas.
Som lärare tänker jag mycket på hur jag kan stötta mina elever. I dagens skola med stora klasser och en arbetsdag som kräver att du trollar med knäna är det inte lätt att nå alla. Det är därför jag aldrig anklagat lärare för att situationen blev ohållbar för vår son, med ett undantag när två lärare verkligen betedde sig tanklöst, vilket de bett om ursäkt för. Som rektor har du dock ett övergripande ansvar och att då försöka snacka bort det är inget annat än respektlöst.
Mamma och lärare 